Shakespeares Mycket väsen för ingenting är en lättsam komedi, där till och med äktenskapet och den livslånga kärleken är något som kan retas och skämtas fram. Hector Berlioz gav den musik, en musik som både är lika lätt och lättlyssnad som handlingen, och dessutom så vacker att den får en att känna att Konsten och Kärleken är underbara och eviga.
På Läckö Slotts borggård, eller rättare sagt i Leonatos trädgård, väntar hela hushållet på den återvändande armén som vunnit slaget om Siciliens självständighet, och alla jublar när de till slut marscherar in. Husets dotter Hero (Magdalena Risberg) längtar särskilt efter sin älskade Claudio (Thomas Sepp), och sjunger ut sin kärlek i en ljuvligt klingande aria. Hennes kusin Beatrice (Mette Bjærang) är däremot mindre road av att återse Benedict (Karl Rombo) och vice versa, men med så väldigt, väldigt mycket gnabbande dem emellan kan man väl misstänka att det finns några fler känslor inblandade? Deras vänner konspirerar om att lura fram kärlek mellan dem, med både skämt och allvar i baktankarna.
Berlioz' musik är mycket vacker och lätt att njuta av. Heros ljuva sång i inledningen var bara början, och vi får höra skönklingande och roande sång i konstellationer om både två och tre. Under de längre instrumentalpartierna får också huvudroller och biroller sysselsätta sig med små underhållande scener, vilket är ett bra regigrepp. Och så knockas publiken gång på gång av den lysande Mette Bjærang, som med perfekt klang och inlevelse sjunger såväl Beatrices gnistrande retfullheter som hennes mer stilsamma funderingar.
Tiden flyger trots att timman är sen, och plötsligt har den underhållande operan nått sitt lyckliga slut. Vilken upplevelse! Vilken glädje att ta med sig hem i sommarnatten!
Länk till Läckö Slotts sida om årets föreställning
Fotnot:
Det regnade ymnigt under föreställningen, men med ett tak spänt över borggården och lånefiltar satt publiken varmt och torrt. Smattrandet mot taket lät högljutt, men dränktes tacknämligt av musiken.
På Läckö Slotts borggård, eller rättare sagt i Leonatos trädgård, väntar hela hushållet på den återvändande armén som vunnit slaget om Siciliens självständighet, och alla jublar när de till slut marscherar in. Husets dotter Hero (Magdalena Risberg) längtar särskilt efter sin älskade Claudio (Thomas Sepp), och sjunger ut sin kärlek i en ljuvligt klingande aria. Hennes kusin Beatrice (Mette Bjærang) är däremot mindre road av att återse Benedict (Karl Rombo) och vice versa, men med så väldigt, väldigt mycket gnabbande dem emellan kan man väl misstänka att det finns några fler känslor inblandade? Deras vänner konspirerar om att lura fram kärlek mellan dem, med både skämt och allvar i baktankarna.
Berlioz' musik är mycket vacker och lätt att njuta av. Heros ljuva sång i inledningen var bara början, och vi får höra skönklingande och roande sång i konstellationer om både två och tre. Under de längre instrumentalpartierna får också huvudroller och biroller sysselsätta sig med små underhållande scener, vilket är ett bra regigrepp. Och så knockas publiken gång på gång av den lysande Mette Bjærang, som med perfekt klang och inlevelse sjunger såväl Beatrices gnistrande retfullheter som hennes mer stilsamma funderingar.
Tiden flyger trots att timman är sen, och plötsligt har den underhållande operan nått sitt lyckliga slut. Vilken upplevelse! Vilken glädje att ta med sig hem i sommarnatten!
Länk till Läckö Slotts sida om årets föreställning
Fotnot:
Det regnade ymnigt under föreställningen, men med ett tak spänt över borggården och lånefiltar satt publiken varmt och torrt. Smattrandet mot taket lät högljutt, men dränktes tacknämligt av musiken.
1 kommentar:
Läckö-operan blir bättre för var gång jag är där (vädret till trots)! Detta var i mitt tycke den bästa i deras Shakespeare-trio.
Skicka en kommentar