Jungfrustenen av Michael Mortimer

Under pseudonymen Michael Mortimer drog Daniel Sjölin och Jerker Virdborg till sin spets det litterära manifest som den senare undertecknat, det som ville uppvärdera den berättande prosan, tillgänglig för en stor publik. Personligen är jag glad att de valde att kasta sig in i fantastikgenren istället för att trycka fram en ny deckare. För även om Jungfrustenen till största delen är konkret action och lägger sig vinn om att antyda vetenskapliga grunder, så är det själva Jungfrustenen med otydliga men lätt övernaturliga krafter som är gåtan vars lösning vi läsare och alla andra i boken jagar efter.

Man kan också se boken som ett experiment i att göra skrivandet lätt för sig, á la Michel Houellebecqs Kartan och landskapet, vilket slog mig redan innan det första wikipedia-kapitlet dök upp. Språket är enkelt och konkret, beskriver vad som händer med lagom detaljrikedom och sparsamt med inre monolog, men tack och lov slipper vi genregurun Dan Browns ständiga repetitioner för dem som glömt vad som hänt de senaste fem sidorna. Men likt honom har de båda herrarna skrivit en riktig bladvändare. Hela tiden händer det något nytt och spännande, och i handlingen kastas det in kända personer som Carl von Linné och till och med Frank Sinatra och Greta Garbo.

Jag undrar dock om författarna gjort det så lätt för sig att de outsourcat några sidor till en underbetald PRAO. Det är kapitlen om Greta Garbo samt alla kapitel med en viss Paul och den misslyckade och förgrämde författaren Mikael. De två sistnämnda är irriterande stereotyper av var sitt slag och deras repliker pinsamt jobbiga.

Boken är ändå spännande, som sagt, och påminner på många sätt om Edgar Allan Poes äventyrsberättelse om Arthur Pym. Nu är den första delen av planerade sex, och det visar sig att historien inte alls är fristående utan slutar med många frågor hängande i luften. Det är litet snopet, och det får mig också att fundera på om jag vill fortsätta med bok två i serien. Om man måste vänta ända till den sjätte boken för att få en avslutad historia är jag inte säker på att jag vill följa med på åkturen. Men jag unnar Michael Mortimer en läsekrets, och hoppas att de som gillar fartfyllda äventyr i många delar läser Jungfrustenen och dess uppföljare.