Sandra har varit sjukskriven från sitt jobb för depression. Hon är fortfarande skör, men redo att börja jobba igen, och familjen behöver hennes lön. Då ställer företagsledningen hennes kollegor inför ett svårt val; om de tar tillbaka Sandra kan de inte dela ut bonusen på 1000 euro till de övriga sexton anställda.
När filmen börjar har man redan röstat emot Sandra och för sin bonus en gång. Men några av arbetskamraterna är på Sandras sida; omröstningen gick inte rättvist till och de har ordnat en ny omröstning på måndag. Sandra har helgen på sig att övertala kollegorna att välja att avstå från bonusen för hennes skull.
En sådan situation skulle vara svår för de flesta. För Sandra som redan känner sig osäker och oviktig känns den först oöverstiglig. Det är fint att se hur människorna omkring henne stöttar henne; omtanke, ord av uppmuntran, gissningar om vem som skulle ändra sig, förslag på vad hon skall säga. Bit för bit tar Sandra tag i sin jobbiga uppgift.
Det kan verka som en tråkig historia att åka runt och be om samma sak tretton gånger, men filmen är engagerande i varje minut. Framför allt är Marion Cotillard fantastisk i rollen som Sandra; bräcklig, osäker, men med en sista gnista av energi som tar henne en liten bit till. Hon påminner om lärarinnan i Ruben Östlunds De ofrivilliga; inte högljudd och stark, utan långsamt arbetande med en djupt liggande känsla av att ha rätt. Cotillard hittar precis rätt balans mellan svaghet och värdighet. Även Sandras telefonkonversationer, där vi bara får höra hennes repliker, är scener fulla av information och nyans.
När Sandra går runt till sina kollegors hem är det oftast till hyreshus och slitna lägenheter i enkla förorter. De flesta har räknat med sin bonus, inte som något extra att använda till en resa eller annan lyx, utan som något nödvändigt för att överleva. Det gör förstås Sandras uppdrag svårare när hon ber dem att väga hennes behov mot deras.
Filmen är bitvis svår att se men inte jobbig. Bröderna Dardenne som har regisserat har hittat en avvägning där den allvarliga historien inte faller ned i total hopplöshet. Två dagar, en natt är mycket, mycket sevärd och tänkvärd.
När filmen börjar har man redan röstat emot Sandra och för sin bonus en gång. Men några av arbetskamraterna är på Sandras sida; omröstningen gick inte rättvist till och de har ordnat en ny omröstning på måndag. Sandra har helgen på sig att övertala kollegorna att välja att avstå från bonusen för hennes skull.
En sådan situation skulle vara svår för de flesta. För Sandra som redan känner sig osäker och oviktig känns den först oöverstiglig. Det är fint att se hur människorna omkring henne stöttar henne; omtanke, ord av uppmuntran, gissningar om vem som skulle ändra sig, förslag på vad hon skall säga. Bit för bit tar Sandra tag i sin jobbiga uppgift.
Det kan verka som en tråkig historia att åka runt och be om samma sak tretton gånger, men filmen är engagerande i varje minut. Framför allt är Marion Cotillard fantastisk i rollen som Sandra; bräcklig, osäker, men med en sista gnista av energi som tar henne en liten bit till. Hon påminner om lärarinnan i Ruben Östlunds De ofrivilliga; inte högljudd och stark, utan långsamt arbetande med en djupt liggande känsla av att ha rätt. Cotillard hittar precis rätt balans mellan svaghet och värdighet. Även Sandras telefonkonversationer, där vi bara får höra hennes repliker, är scener fulla av information och nyans.
När Sandra går runt till sina kollegors hem är det oftast till hyreshus och slitna lägenheter i enkla förorter. De flesta har räknat med sin bonus, inte som något extra att använda till en resa eller annan lyx, utan som något nödvändigt för att överleva. Det gör förstås Sandras uppdrag svårare när hon ber dem att väga hennes behov mot deras.
Filmen är bitvis svår att se men inte jobbig. Bröderna Dardenne som har regisserat har hittat en avvägning där den allvarliga historien inte faller ned i total hopplöshet. Två dagar, en natt är mycket, mycket sevärd och tänkvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar