Vad som driver någon att mörda kan ibland vara enkelt att sätta fingret på - vrede, avundsjuka, hat - även om det inte gör brottet mer förståeligt. Andra mord kan se ut att vara ännu mer obegripliga, med förövare som inte går att straffa som beräknat därför att de inte ser sina handlingar så som samhället ser dem. Pojken (spelad av Peter Viitanen) i P O Enquists pjäs I lodjurets timma är inspärrad på ett mentalsjukhus efter att ha slagit ihjäl paret som tagit över hans morfars norrländska hus.
Pjäsen börjar med att Chatarina Larsson, lugnt och nyansrikt, berättar om när hon för arton år sedan, då hon var präst, kallades till sjukhuset av en tidigare bekant, en psykolog som arbetade med pojken i fråga. Psykologen Lisbeth (Julia Marko-Nord) är i försvarsställning redan från början. Hon understryker att ledningsgruppen stod bakom henne i varje steg hon tagit i experimentet på avdelningen, säger ifrån när något varit utanför hennes kontroll, verkar grundligt trött på att höra pojkens berättelse och irriterar ofta genom att vilja avbryta de båda andras samtal.
Experimentet gick ut på att några på avdelningen skulle få ett djur att ha hos sig, medan andra som utgjorde kontrollgruppen inte fick det. Syftet med experimentet förklaras inte, och det sägs aldrig om det skulle vara för att undersöka om de intagnas tillstånd förbättrades. Psykologen och sjukhusets ledningsgrupp står för en gammaldags människosyn och en metod som inte så mycket ser till patienternas välbefinnande - pjäsen är ju skriven 1988 men handlingen utspelar sig nästan tjugo år tidigare. Under en talande replikväxling nämns det att man funderat på om det var djurplågeri att ha katten inlåst i ett rum 23 timmar om dygnet.
Huller om buller, med många avbrott och omtagningar, berättar pojken om barndomsåren med morfar i stugan i Norrland, och om katten Valle som fått namn efter morfar. Som åhörare vill man gärna att pojken skall få tala klart och att någon skall ställa rätt frågor för att kunna pussla ihop bitarna, men den ständigt avbrytande Lisbeth gör det svårt, och säger att pojken inte vet vad som hänt och inte vet vad han pratar om. När prästen svarar att det låter som att han vet vad han varit med om, men inte har ord för att förklara det, säger pojken att det är som Lisbeth säger.
En annan aspekt av en icke-modern människosyn är "den helige dåren". I pojkens osammanhängande berättelse lyser framför allt katten Valles betydelse igenom - lättförståeligt, med tanke på hur många som känner starka vänskapsband till sina husdjur. Men katten Valle är viktigare än så i pojkens inlåsta liv. Katten talar till honom, återuppstår från de döda och berättar hemligheter om livet och hur man kan uppnå lycka, symboliserat av morfars hus vid sjön. Utan att glömma att pojken dödade två människor som säkert redan levde och ville leva lyckliga i stugan, blir bilden av sinnesron med en rödvitrandig katt i armvecket en stark och träffande bild av lycka. Jag vill inte lägga för stor betydelse i vad heliga dårar kan berätta, men den välregisserade och tätt spelade pjäsen får även mig att se hur pojkens tro på katten, starkare än Gudstron hos många andra, kan skaka om grundvalarna för ett liv i kyrkans tjänst.
Länk till Teater Giljotins sida om I lodjurets timma
Pjäsen börjar med att Chatarina Larsson, lugnt och nyansrikt, berättar om när hon för arton år sedan, då hon var präst, kallades till sjukhuset av en tidigare bekant, en psykolog som arbetade med pojken i fråga. Psykologen Lisbeth (Julia Marko-Nord) är i försvarsställning redan från början. Hon understryker att ledningsgruppen stod bakom henne i varje steg hon tagit i experimentet på avdelningen, säger ifrån när något varit utanför hennes kontroll, verkar grundligt trött på att höra pojkens berättelse och irriterar ofta genom att vilja avbryta de båda andras samtal.
Experimentet gick ut på att några på avdelningen skulle få ett djur att ha hos sig, medan andra som utgjorde kontrollgruppen inte fick det. Syftet med experimentet förklaras inte, och det sägs aldrig om det skulle vara för att undersöka om de intagnas tillstånd förbättrades. Psykologen och sjukhusets ledningsgrupp står för en gammaldags människosyn och en metod som inte så mycket ser till patienternas välbefinnande - pjäsen är ju skriven 1988 men handlingen utspelar sig nästan tjugo år tidigare. Under en talande replikväxling nämns det att man funderat på om det var djurplågeri att ha katten inlåst i ett rum 23 timmar om dygnet.
Huller om buller, med många avbrott och omtagningar, berättar pojken om barndomsåren med morfar i stugan i Norrland, och om katten Valle som fått namn efter morfar. Som åhörare vill man gärna att pojken skall få tala klart och att någon skall ställa rätt frågor för att kunna pussla ihop bitarna, men den ständigt avbrytande Lisbeth gör det svårt, och säger att pojken inte vet vad som hänt och inte vet vad han pratar om. När prästen svarar att det låter som att han vet vad han varit med om, men inte har ord för att förklara det, säger pojken att det är som Lisbeth säger.
En annan aspekt av en icke-modern människosyn är "den helige dåren". I pojkens osammanhängande berättelse lyser framför allt katten Valles betydelse igenom - lättförståeligt, med tanke på hur många som känner starka vänskapsband till sina husdjur. Men katten Valle är viktigare än så i pojkens inlåsta liv. Katten talar till honom, återuppstår från de döda och berättar hemligheter om livet och hur man kan uppnå lycka, symboliserat av morfars hus vid sjön. Utan att glömma att pojken dödade två människor som säkert redan levde och ville leva lyckliga i stugan, blir bilden av sinnesron med en rödvitrandig katt i armvecket en stark och träffande bild av lycka. Jag vill inte lägga för stor betydelse i vad heliga dårar kan berätta, men den välregisserade och tätt spelade pjäsen får även mig att se hur pojkens tro på katten, starkare än Gudstron hos många andra, kan skaka om grundvalarna för ett liv i kyrkans tjänst.
Länk till Teater Giljotins sida om I lodjurets timma
2 kommentarer:
Åh, I lodrurets timma! Jag såg den i Umeå för länge sen (1989?) men minns fortfarande vissa saker. Det var en fantastisk uppsättning, väldigt stark.
Roligt att den fortfarande spelas.
Vad kul att du såg den när den var nyskriven! Teater Giljotin har tagit upp den i samband med P O Enquists 80-årsdag, så det är ju möjligt att fler av hans pjäser sätts upp runt om i landet. Det vore intressant.
Skicka en kommentar