Innan ridån går upp kommer Rickard ut och pratar med publiken, och anger tonen för hela föreställningen. Han spelar smått försynt, talar till oss som kumpaner och får oss att skratta, och varje gång han är på väg att lämna scenen lockas han tillbaka av rampljuset, mer och mer förslagen och uppmuntrad av sina framgångar som publikdomptör.
Det behövs ingen puckel eller ens en släpande fot för att få Rickard att sticka ut bland de bredaxlade, bredbenta kungarna och lorderna, och det är bra, för sådana knep kan dra onödigt mycket uppmärksamhet till sig. Trots att de övriga står i bara skjortärmarna är det Rickards trånga bruna kavaj som ser underdressed ut intill de bländvit-svarta herrarna. Med övertydlig diktion, gester och mimik låter Jonas Karlsson oss se att Rickard är en udda fågel bland de konungsliga falkarna.
I Stefan Larssons regi är språket och framför allt tonfallet moderniserat, och i samklang med scenografin har skådespelet blivit mer stiliserat än realistiskt. Mycket av handlingen (de hemskaste scenerna) sker utanför scenen och förmedlas i dialoger och kommentarer, och att låta dem dränkas i känslor kan vara överväldigande. Bättre då att låta de långa, intrikata replikerna framföras ganska neutralt, med bara en droppe vrede, hat eller sorg, eller mycket ironi när Rickard än en gång ljuger eller planerar nästa mord. Lugnet i kvinnornas klagande uppräkning av alla deras kära som dödats visar vilken grym tid de har att leva i.
Över den långsamt snurrande scenmitten är rörelserna snyggt och smidigt koreograferade. Trots den postmoderna tolkningen tappar inte pjäsen eller skådespelet i trovärdighet, tvärtom, och framförallt finns värdighet kvar i varje roll. Skådespelarna gör alla goda insatser, alldeles särskilt Jonas Karlsson som är fullständigt fantastisk - opålitlig, omoralisk, otäck men helt omöjlig att släppa med blicken. Dramatens uppsättning av Rickard III är en höjdpunkt i teatersäsongen som inte bör missas.
Länk till Dramatens sida om Rickard III
Det behövs ingen puckel eller ens en släpande fot för att få Rickard att sticka ut bland de bredaxlade, bredbenta kungarna och lorderna, och det är bra, för sådana knep kan dra onödigt mycket uppmärksamhet till sig. Trots att de övriga står i bara skjortärmarna är det Rickards trånga bruna kavaj som ser underdressed ut intill de bländvit-svarta herrarna. Med övertydlig diktion, gester och mimik låter Jonas Karlsson oss se att Rickard är en udda fågel bland de konungsliga falkarna.
I Stefan Larssons regi är språket och framför allt tonfallet moderniserat, och i samklang med scenografin har skådespelet blivit mer stiliserat än realistiskt. Mycket av handlingen (de hemskaste scenerna) sker utanför scenen och förmedlas i dialoger och kommentarer, och att låta dem dränkas i känslor kan vara överväldigande. Bättre då att låta de långa, intrikata replikerna framföras ganska neutralt, med bara en droppe vrede, hat eller sorg, eller mycket ironi när Rickard än en gång ljuger eller planerar nästa mord. Lugnet i kvinnornas klagande uppräkning av alla deras kära som dödats visar vilken grym tid de har att leva i.
Över den långsamt snurrande scenmitten är rörelserna snyggt och smidigt koreograferade. Trots den postmoderna tolkningen tappar inte pjäsen eller skådespelet i trovärdighet, tvärtom, och framförallt finns värdighet kvar i varje roll. Skådespelarna gör alla goda insatser, alldeles särskilt Jonas Karlsson som är fullständigt fantastisk - opålitlig, omoralisk, otäck men helt omöjlig att släppa med blicken. Dramatens uppsättning av Rickard III är en höjdpunkt i teatersäsongen som inte bör missas.
Länk till Dramatens sida om Rickard III
 |
| Foto: Roger Stenberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar