Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal

Nästan varje kapitel i boken Låt tistlarna brinna inleds med en poetisk beskrivning av landskapet. Kemal låter blicken svepa över landskapet och målar upp färgerna och ljuset för oss. Det är vackert och förhoppningsvis trösterikt för människorna som lever där, men det är hårda liv de lever. Abdi Aga äger fem byar i det turkiska landskapet - han äger jorden, och människorna som bor där är hans livegna. De sliter med sådd och skörd medan de såras av tistlarna på fältet, tvingas ge av skörden i skatt till Abdi och pryglas svårt om de protesterar.

Vår huvudperson Memed flyr från det grymma styret redan som liten pojke och får en tid känna lyckan av att leva utan en grym tyrann. Men straffet när han förs hem blir grymt för honom och hans mor, som är änka. Byborna sympatiserar med honom men vågar inte sätta sig upp mot Abdi Aga. Nästa rymning blir ett tiotal år senare, när Abdi vill gifta bort Memeds älskade Hatché med sin brorson. Konflikten blir värre då Memed nu har en pistol, och han måste rymma och ansluta sig till ett av banden av stråtrövare som härjar i bergen. Det som följer är en äventyrshistoria med många vändningar.

Vad som skaver när jag läser boken är att vi sällan får höra vad de inblandade tänker, eller ens att de tänker. Historien rör sig ryckvis framåt medelst replikskiften och känsloutbrott. Det gör att personerna känns som känslostyrda, ickereflekterande stereotyper. Det här exemplet är från ett av de få tillfällen då historien går tillbaka till Hatché som hamnat i fängelse (orättvist behandlad såväl av Abdi Aga som berättelsen) och äntligen får besök av sin mor:

Hennes ansikte hade varit lugnt och leende medan hon talade, men plötsligt bleknade hon som om hon höll på att kvävas.
Iraz och Hatché var glada över att Memed hade blivit rövare. De utbytte vältaliga blickar men när de såg Hatchés mor blekna blev de rädda.
- Mor, mor, vad är det? viskade Hatché.
- Fråga inte flicka lilla, men jag har en tråkig nyhet åt dig. Låt oss hoppas att den inte är sann. Jag hörde det på vägen hit. [...] han sa att Memed hade blivit sårad.
Först satt Hatché orörlig. Sedan kastade hon sig i Iraz armar.
- Måste det här också hända mig? snyftade hon. Plötsligt blev hon lugn.
- Jag måste gå, sa hennes mor.
[...]
- Jag skulle inte ha berättat det där för henne, det skulle jag inte, sade hon för sig själv på vägen.
Hatché började gråta igen.

Jag förstår att jag är ovan vid den här formen av berättelse, och kanske är det ett glapp i översättningen som gör att berättarrösten känns ogenomtänkt. Men även strukturen lämnar en del att önska. Vissa relativt oviktiga scener beskrivs i detalj, dialog och handling, medan jämförelsevis större händelser klaras av med några korta meningar.

De detaljerade scenerna ger visserligen djupt intressanta inblickar i vardagslivet för människorna i historien, och sammantaget är boken en viktig skildring av deras svåra levnadsförhållanden. Jag vet att boken och dess författare rönt mycket uppskattning och lovord, men jag upplever att Yasar Kemal offrar sina rollers personlighet för att berätta en spännande historia.