De första 19999 dagarna tickar förbi i bilder i halsbrytande tempo. På den tjugotusende dagen saktar bildflödet in, och vi får vackra, långsamma scener och Nick Caves röst som välformulerat talar till oss. Jag tycker om när händelser ur verkligheten presenteras litterärt/efter manus; det ger mig oftare en sannare känsla än att filma det som händer rakt av. Men den här sortens formulerade minnen återkommer bara någon gång till i början av filmen.
De dokumentära scenerna från en inspelning av nya låtar ger först ett oroväckande intryck: skall något gå snett i samarbetet, skall det bli för mycket mummel och prövande fram och tillbaka för att vara intressant för några andra än de mest hängivna Cave-fansen? Men de följande scenerna med Nick Cave och vännen/gitarristen Warren Ellis blir efterhand både intima och underhållande.
Något jag inte heller tycker om inledningsvis är de arrangerade sessionerna med en föregiven psykolog. Diskussionerna som borde vara privata cirkulerar först kring några personer i Caves barndom, vilket inte känns rättvist. Mer intressant blir det när samtalet rör sig tillbaka till Cave själv.
Som antytt är jag inte sedan tidigare något fan av Nick Caves musik, även om jag inte tycker att han är dålig. Jag får till exempel inte fotfäste i hans texter, vare sig i drömbilderna eller i någon konkret igenkänning. Filmen är ändå intressant som en berättelse om en artist och en människa med en spännande historia. Jag har dessutom en med-tittare och Cave-man som kan kommentera det Cave säger utifrån sin egen uppfattning om musiken.
Jag tycker om scenerna där Cave utan förklaring kör runt tidigare samarbetspartners i sin bil - Ray Winstone, Blixa Bargeld, Kylie Minogue. Situationen öppnar för ärliga samtal, men omständigheterna gör att replikerna ändå känns genomtänkta. Men min Cave-gillande vän påpekar att han inte håller med om det Cave sade till Blixa Bargeld; de många verser Nick Cave säger borde ha trimmats ned för att bara behålla det intressanta, de håller min vän för något av det bästa han har gjort. Och i nästa klipp tycks Cave gå rakt emot vad han nyss sagt, när han saxar in två onödiga verser om Hanna Montana/Miley Cyrus vid inspelningen av Higgs Boson Blues.
Att lyssna koncentrerat på den inspelningen är annars vad som gör den litet tradiga Higgs Boson Blues intressant för mig. Det jag får energi av är inte de svettiga livespelningarna som filmen bjuder på, utan de fokuserade inspelningarna av nyskrivna låtar; när de tar konkret form i vår värld efter att endast ha funnits i en människas fantasi.
Fotnot:
Caves uppsyn och roll som berättare, hans körningar i bilen och framför allt Kylie Minogues uppdykande i baksätet kommer mig att tänka på den fascinerande filmen Holy Motors.
De dokumentära scenerna från en inspelning av nya låtar ger först ett oroväckande intryck: skall något gå snett i samarbetet, skall det bli för mycket mummel och prövande fram och tillbaka för att vara intressant för några andra än de mest hängivna Cave-fansen? Men de följande scenerna med Nick Cave och vännen/gitarristen Warren Ellis blir efterhand både intima och underhållande.
Något jag inte heller tycker om inledningsvis är de arrangerade sessionerna med en föregiven psykolog. Diskussionerna som borde vara privata cirkulerar först kring några personer i Caves barndom, vilket inte känns rättvist. Mer intressant blir det när samtalet rör sig tillbaka till Cave själv.
Som antytt är jag inte sedan tidigare något fan av Nick Caves musik, även om jag inte tycker att han är dålig. Jag får till exempel inte fotfäste i hans texter, vare sig i drömbilderna eller i någon konkret igenkänning. Filmen är ändå intressant som en berättelse om en artist och en människa med en spännande historia. Jag har dessutom en med-tittare och Cave-man som kan kommentera det Cave säger utifrån sin egen uppfattning om musiken.
Jag tycker om scenerna där Cave utan förklaring kör runt tidigare samarbetspartners i sin bil - Ray Winstone, Blixa Bargeld, Kylie Minogue. Situationen öppnar för ärliga samtal, men omständigheterna gör att replikerna ändå känns genomtänkta. Men min Cave-gillande vän påpekar att han inte håller med om det Cave sade till Blixa Bargeld; de många verser Nick Cave säger borde ha trimmats ned för att bara behålla det intressanta, de håller min vän för något av det bästa han har gjort. Och i nästa klipp tycks Cave gå rakt emot vad han nyss sagt, när han saxar in två onödiga verser om Hanna Montana/Miley Cyrus vid inspelningen av Higgs Boson Blues.
Att lyssna koncentrerat på den inspelningen är annars vad som gör den litet tradiga Higgs Boson Blues intressant för mig. Det jag får energi av är inte de svettiga livespelningarna som filmen bjuder på, utan de fokuserade inspelningarna av nyskrivna låtar; när de tar konkret form i vår värld efter att endast ha funnits i en människas fantasi.
Fotnot:
Caves uppsyn och roll som berättare, hans körningar i bilen och framför allt Kylie Minogues uppdykande i baksätet kommer mig att tänka på den fascinerande filmen Holy Motors.
1 kommentar:
Jag, som är ett gammalt fan av Nick Cave, men saknar hans forna närmast maniska energi i låtarna, tycker att det är intressant att se Caves nuvarande liv och att få lite info om gamla relationer. Men berörd blir jag först då jag ser Cave från live-spelningar framföra några nya (rätt tradiga) låtar och då låta sin gamla energi i bland bryta fram. Men frågan är ändå om jag idag vill gå på en konsert med honom.
Skicka en kommentar