Brahmsfestival II i Konserthuset

Andra installationen i den fina Brahmsfestivalen bjöd på ett melodiskt program. Till Pianokonsert nr 2 i B-dur (1881) hade man bjudit in solisten Per Tengstrand, vars glödande spel var perfekt för musiken. Han var väl förtrogen med verket och så avslappnad att en insats mot slutet råkade bli bara ett litet plink, men varje övrig ton blänkte av känsla och inlevelse.

Foto: Jan-Olav Wedin

Första satsen, Allegro non troppo, börjar inbjudande både mot pianosolisten och alla lyssnare. Andra satsen, Allegro appassionato, värker skönt av en längtan efter något översinnligt. I tredje satsen, Andante, finns vemodet kvar men mättad med en djupare tillfredsställelse. Fjärde satsen, Allegretto grazioso, porlar fram bekymmersfri och lekfull. I varje takt manar Kungliga Filharmonikerna och Per Tengstrand känsla och förståelse till en vacker och meningsfull konsert.

Johannes Brahms Symfoni nr 1 i c-moll (1876) som tog så lång tid att arbeta fram börjar allvarligt och majestätiskt, som för att be publiken om att tas på allvar. Som vanligt kan Sakari Oramo och orkestern hitta balansen som ger verket tyngd utan att det blir tråkigt. Stämningen lättas ju också upp under symfonins gång. Musiken ekar av nationalromantik och bjuder upp till folkdanser. Sista satsen, Adagio. Più andante. Allegro non troppa, ma con brio, är varierad och uttrycksfull som en hel berättelse om en människas liv, och de skickliga musikerna avslutar konserten med glädje, energi och stor värdighet.