Att upphovsmannen till inledningstemat kanske inte var Joseph Haydn har inte fått ändra det inarbetade namnet på Johannes Brahms Haydnvariationer (1873). I första satsen presenteras det 1700-talsklingande temat, men modelleras om efter samtidens smak i de åtta efterföljande variationerna. Det är ett känsloregister med stor bredd som skickligt spelas upp för oss av Kungliga Filharmonikerna; allt från eufori till en solemn stämning, men hela tiden mycket njutbart.
Därpå återkom den hyllade violinisten Janine Jansen, nu tillsammans med vår begåvade cellist Thorleif Thedéen, för Brahms Konsert för violin, cello och orkester i a-moll (1887). Det spännande verket släpper ibland in oväntade klanger, från orientaliska toner i första satsen till slavisk romantik i sista, och låter de två soloinstrumentens stämmor komplettera varandra fint. Jansen och Thedéen är ypperligt samspelta, vare sig de spelar synkroniserat eller leker tafatt med melodin. Det var ett nöjde att höra de två mästarna tillsammans med den kunniga orkestern.
Sista verket i festivalen var sista symfonin, Symfoni nr 4 i e-moll (1885). Det fanns en rivalitet mellan kompositörer som ansågs fast i traditionerna, som Brahms, och ett yngre garde. I mina öron låter det som att den fjärde symfonin driver med de här fördomarna - glatt spelar med, och sedan med humor vänder dem i sin motsats. De första satserna, speciellt den första och den tredje, tar livliga, moderna teman, varierar dem och låter dem bitvis låta pompösa på det viset som de unga kompositörerna väl ville glömma. Men den första satsen återvänder till sitt vackra valstema efter utflykterna i det traditionella, och den tredje satsen återfinner sin lätthet mot slutet. Nu tycker jag dock att Sakari Oramo tar fasta på det pampiga i hela den fjärde symfonin, och till och med överdriver det fyrkantiga i den fjärde satsen. Så låt den vara grandios, det är bra! Det ger en värdig avslutning på djupdykningen i Johannes Brahms magnifika musik.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Sista verket i festivalen var sista symfonin, Symfoni nr 4 i e-moll (1885). Det fanns en rivalitet mellan kompositörer som ansågs fast i traditionerna, som Brahms, och ett yngre garde. I mina öron låter det som att den fjärde symfonin driver med de här fördomarna - glatt spelar med, och sedan med humor vänder dem i sin motsats. De första satserna, speciellt den första och den tredje, tar livliga, moderna teman, varierar dem och låter dem bitvis låta pompösa på det viset som de unga kompositörerna väl ville glömma. Men den första satsen återvänder till sitt vackra valstema efter utflykterna i det traditionella, och den tredje satsen återfinner sin lätthet mot slutet. Nu tycker jag dock att Sakari Oramo tar fasta på det pampiga i hela den fjärde symfonin, och till och med överdriver det fyrkantiga i den fjärde satsen. Så låt den vara grandios, det är bra! Det ger en värdig avslutning på djupdykningen i Johannes Brahms magnifika musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar