I Drömmarnas Palats är vi istället i framtiden, och det undermedvetna har ännu större plats. Ett storosmanskt rike har införlivat såväl Balkan som Albanien, med ett invecklat styrelseskick. I huvudstaden finns Drömpalatset, Tabir Saraj, vars funktion förklaras såhär:
Sultanens idé vilar på det faktum att Allah sänder ned en förebådande dröm till jordens yta lika självsvåldigt som Han slungar iväg en blixt, tecknar en regnbåge eller plötsligt skickar oss en komet [...] Att tyda denna dröm som likt en vilsekommen gnista hamnat i hjärnan på en av de sovande individerna kan hjälpa till att förutsäga landets och dess härskares olycka, att undvika krig eller pest, ja till och med att föda nya idéer.
Man samlar alltså in varenda dröm som drömts varenda natt i hela imperiet, för att analysera och tolka dem och leta efter viktiga tecken. Den unge Mark-Alem hör till den inflytelserika släkten Qyprilli, och tack vare några trådar som dragits blir han anställd vid drömpalatset. Där finns olika avdelningar av olika rang. Tolkningsavdelningen är förstås viktigare än Urval, men allra viktigast är förstås den som arbetar med Mästardrömmen - den som befinns innehålla denna hemliga gnista och som levereras till Sultanen.
När man väl lyckas ta sig in i palatset är gångarna så många, vindlande och obefintligt skyltade att Mark-Alem går vilse varje gång han skickas på något nytt uppdrag. Människor kan höras hasta förbi med ännu mer hemliga uppdrag. I likhet med Kafkas Processen läser vi om en byråkrati som inte går att överblicka; här får vi se den inifrån och se att inte ens dess utövare är säkra på vad de håller på med.
Den absurda uppgiften att analysera drömmar som är allt från banala till fyllda av mystisk symbolik tas på allvar av alla anställda. En kuslig parallell till annan underrättelseverksamhet ges när Mark-Alem får höra om någon som förhörs i åttio dagar efter att hans dröm dragit uppmärksamheten till sig. Staten som begär in sina medborgares drömmar är ingen mjuk new age-stat utan en grävande, krävande stat.
Än en gång bjuder Ismaïl Kadaré in traditionell musik i handlingen, i en poetisk scen där släkten Qyprilli samlats för att höra historiska albanska hjältedikter diktade till släktens ära. Rapsodernas sånger får Mark-Alem att känna historien i sitt bröst, och för några ögonblick tänka sig ett annorlunda liv.
Kadare är ingen detaljerad miljöskildrare, men förmedlar i sina böcker en stämning som säger något om människornas villkor. Drömmarnas Palats är spännande och läsvärd.
Fler böcker av Ismail Kadare:
Bergens Homeros
Monstret
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar