Jag tycker om när berättaren lagrar dåtid och nutid på varandra: männen som väntar på att gå till anfall inne i trähästen/skåpbilen har ölflaskor och dagstidningar, men befinner sig i ett mytiskt Troja. Ibland sägs det att de har väntat i hundratals år därinne, en gång får vi se en modern vision av en plundrad stad där oförrätter hämnas blodigt.
Litet väl många sidor i början av boken ägnas åt Gents spekulationer om vad den historiska trähästen verkligen var - kunde trojanerna verkligen ha varit så godtrogna att de rullade in en stor okänd artefakt i sin belägrade stad? Desto mer intressant är det när han låter personer i skeendet komma till tals: Laokoon, trojanen som förgäves varnade för hästen, och den fiktive Thremoh, den trojanske motsvarigheten till Homer(os) som kunde ge den andra sidan av historien.
 |
| Laokoon och hans söner |
Liksom i Bergens Homeros uttrycker berättaren rädsla för vad som händer med dikterna när de tecknas ned, fint uttryckt så här:
Det är inte rätt att nita fast en ballad med hjälp av tecken! snyftade de på värdshusen där natten överraskade dem. På det viset dör den, kan inte andas längre. Att rista in den på platta är som att lägga den i en likkista. Den kan inte resa sig upp igen, inte fylla ens lungor när man återkallar den. Dess ådror är stela, man kan inte längre blåsa in vare sig ny glädje eller sorg. Man kan inte längre ändra dess lynne, inte tända den som en kvinna under kärleksstunden, eftersom den är död.
Jag sympatiserar med den känslan, men är ännu mer glad för alla författare och nedtecknare som har bevarat berättelser så att de kan läsas och minnas av fler människor än de som får lyssna till en rapsod - till exempel den här berättelsen, en ögonblicksbild av ett Tirana i en brytningstid, överlagrad med bilder av en historia som nyanseras och växer med alla människor som brottas med den.
Fler böcker av Ismail Kadare:
Bergens Homeros
Drömmarnas palats
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar