Behöver man modernisera en pjäs för att publiken skall känna igen sig i den? Av de uppsättningar jag har sett av Tre systrar - till exempel på Stadsteatern 2008 och även 2001 i Robert Wilsons speciella regi - är årets uppsättning på Dramatens lilla scen den mest tidstrogna, men även om omständigheterna är annorlunda kan man med lätthet identifiera sig med systrarnas känslor.
De sitter i sitt hus, omgivna av välvilliga men tråkiga besökare från militärförläggningen. Ankomsten av en ny officer, Versjinin (Torkel Petersson), är det mest spännande som hänt på länge, och väcker alla systrars intresse. Samtalen flyter lätt men med en bismak av djupt allvar, när man talar om hur världen kommer att se ut om hundratals år eller hur livet skulle vara om man hade ett jobb och fick arbeta sig trött från morgon till kväll. I konversationerna avslöjar karaktärerna öppet sina personligheter, sina drömmar och hur de uppfattar varandra. Under pjäsens gång får vi se hur flera av dem förändras.
Yngsta systern Irina (Sofia Pekkari) drömmer om hur annorlunda livet skall bli i Moskva; nya saker att göra, nya människor att träffa, ja, till och med den sanna kärleken i en helt annan man än de som uppvaktar henne nu. Äldre systern Masja (Jennie Silfverhjelm) är redan fast i ett trångt, förutsägbart liv som hustru till den trogne men tråkige Kulygin (Peter Engman). Hon är bitter och elak mot andra - tills hon träffar den likaledes gifte Versjinin. Scenerna mellan dem två glöder av en passion man sällan ser på scenen; fysisk, intensiv, omöjlig att förneka. Jag njuter och plågas av varje minut jag får se deras omöjliga kärlek, och de två är det bästa i hela uppsättningen.
Men föreställningen är full av goda skådespelare, inklusive den gediget begåvade Johan Holmberg som baron Tusenbach, väl samspelta och ett med sina roller. Undantaget är den överskattade Elin Klinga vars teatraliska manér som vanligt skär sig mot de andras naturliga uttryck. Tur då att hon spelar den litet enstöriga Olga. I övrigt fyller den fina ensemblen den sparsamt möblerade scenen och våra tankar med sina drömmar och sina liv.
Länk till Dramatens sida om Tre systrar
De sitter i sitt hus, omgivna av välvilliga men tråkiga besökare från militärförläggningen. Ankomsten av en ny officer, Versjinin (Torkel Petersson), är det mest spännande som hänt på länge, och väcker alla systrars intresse. Samtalen flyter lätt men med en bismak av djupt allvar, när man talar om hur världen kommer att se ut om hundratals år eller hur livet skulle vara om man hade ett jobb och fick arbeta sig trött från morgon till kväll. I konversationerna avslöjar karaktärerna öppet sina personligheter, sina drömmar och hur de uppfattar varandra. Under pjäsens gång får vi se hur flera av dem förändras.
Yngsta systern Irina (Sofia Pekkari) drömmer om hur annorlunda livet skall bli i Moskva; nya saker att göra, nya människor att träffa, ja, till och med den sanna kärleken i en helt annan man än de som uppvaktar henne nu. Äldre systern Masja (Jennie Silfverhjelm) är redan fast i ett trångt, förutsägbart liv som hustru till den trogne men tråkige Kulygin (Peter Engman). Hon är bitter och elak mot andra - tills hon träffar den likaledes gifte Versjinin. Scenerna mellan dem två glöder av en passion man sällan ser på scenen; fysisk, intensiv, omöjlig att förneka. Jag njuter och plågas av varje minut jag får se deras omöjliga kärlek, och de två är det bästa i hela uppsättningen.
Men föreställningen är full av goda skådespelare, inklusive den gediget begåvade Johan Holmberg som baron Tusenbach, väl samspelta och ett med sina roller. Undantaget är den överskattade Elin Klinga vars teatraliska manér som vanligt skär sig mot de andras naturliga uttryck. Tur då att hon spelar den litet enstöriga Olga. I övrigt fyller den fina ensemblen den sparsamt möblerade scenen och våra tankar med sina drömmar och sina liv.
Länk till Dramatens sida om Tre systrar
 |
| Foto: Roger Stenberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar