Vid den tredje konserten i Konserthusets Brahmsfestival spelades Brahms Symfoni nr 3 i F-dur (1883). Den inleds med några dramatiska takter som smidigt övergår i mjukare klanger. Hela symfonin är genomgående på gränsen till lyrisk, på gränsen till romantisk, men aningen stramare och ändå så harmonisk. Johannes Brahms tredje symfoni är mycket melodisk, och speciellt den sköna, vemodiga tredje satsen har dykt upp flera gånger på egen hand i filmer och som annan bakgrundsmusik, men förtjänar att lyssnas noga på i egen rätt. Kungliga Filharmonikerna och Sakari Oramo gör som vanligt den rätta avvägningen mellan teknisk skicklighet och inlevelse, vilket är precis vad symfonin behöver.
Starkare känsloutbrott blev det efter paus, då den nederländska violinisten Janine Jansen intog scenen med sin Stradivarius vid namn Barrère. Brahms Violinkonsert i D-dur (1878) har jag lyssnat mycket till, ja, under en period nästan varje dag det senaste halvåret, och fascinerats av dess intrikata komposition. I somras satte jag verket i karantän för att inte lyssna sönder det, och därför var det med stor längtan jag gick till konserten idag.
Än en gång har Kungliga Filharmonikerna välbalanserad inlevelse och precision i den magnifika inledningen. Så kastar sig soloviolinisten in i det första energiska solopartiet - kraftfullt och eldigt under Janine Jansens fingrar. Hon löper igenom de många skalövningsliknande partierna med samma hängivenhet, utan att vare sig slinta eller tröttna, och lockar fram den matematiska skönheten som gör dem så fascinerande att lyssna på. Med all rätt lockas orkestern med av Jansens uttrycksfulla energi, och kompletterar henne väl.
I violinkonserten visar Brahms sin kunnighet som kompositör; solisten får en krävande stämma som ger utdelning endast för de skickligaste, och till orkestern ger han fraser som förskjuts och förändras i takten, till synes bara som underhållning men vid noggrann genomlyssning helt genialiskt. Detta är ett verk av en kompositör som kan sin musikhistoria och sin egen förmåga, och som är säker nog att pröva sig fram utan att rucka på något gammalt. Kungliga Filharmonikerna och Janine Jansen spelade ypperligt och gjorde denna konsert till en kväll att minnas länge.
Starkare känsloutbrott blev det efter paus, då den nederländska violinisten Janine Jansen intog scenen med sin Stradivarius vid namn Barrère. Brahms Violinkonsert i D-dur (1878) har jag lyssnat mycket till, ja, under en period nästan varje dag det senaste halvåret, och fascinerats av dess intrikata komposition. I somras satte jag verket i karantän för att inte lyssna sönder det, och därför var det med stor längtan jag gick till konserten idag.
Än en gång har Kungliga Filharmonikerna välbalanserad inlevelse och precision i den magnifika inledningen. Så kastar sig soloviolinisten in i det första energiska solopartiet - kraftfullt och eldigt under Janine Jansens fingrar. Hon löper igenom de många skalövningsliknande partierna med samma hängivenhet, utan att vare sig slinta eller tröttna, och lockar fram den matematiska skönheten som gör dem så fascinerande att lyssna på. Med all rätt lockas orkestern med av Jansens uttrycksfulla energi, och kompletterar henne väl.
I violinkonserten visar Brahms sin kunnighet som kompositör; solisten får en krävande stämma som ger utdelning endast för de skickligaste, och till orkestern ger han fraser som förskjuts och förändras i takten, till synes bara som underhållning men vid noggrann genomlyssning helt genialiskt. Detta är ett verk av en kompositör som kan sin musikhistoria och sin egen förmåga, och som är säker nog att pröva sig fram utan att rucka på något gammalt. Kungliga Filharmonikerna och Janine Jansen spelade ypperligt och gjorde denna konsert till en kväll att minnas länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar