Höstens första konsert i serien Filharmoniker i närbild bjöd på ett mycket varierat program. Allra först slog sig Stefan Lindgren ned vid flygeln och spelade Clara Schumanns Soirée Musicales för piano (1836), sex stycken om några minuter vardera. Vilket nöje! Eftersom Clara Schumann endast var 16-17 år gammal när hon komponerade de här styckena tänker jag mig en hel del upptäckarlust i dem; en iver över möjligheten att kunna uttrycka sig. Toccatina, första stycket, är rättframt. Lika direkta är de följande; man känner nattluften och månskenet i Notturno, en Mazurka är så dansant som man väntar sig. Tydliga men absolut inte simpla, och väldigt fina att lyssna på under Lindgrens kapabla anslag.
Janine Jansen har haft en intensiv vecka i Stockholm, men ser glädjande nog ut att triva även under denna hennes tredje konsert på fem dagar. Sakari Oramo är inte bara lysande på dirigentpulpeten utan även som violinist, så det var spännande att få höra honom tillsammans med Jansen i Sergej Prokofjevs Sonat i C-dur för två violiner (1932). Det är ett verk i fyra satser som pressar sina utövare genom och bortom de traditionella temperamenten. En romantisk slinga rör sig vidare till ett skri, ett utmanande parti släpper fram några takters förlösande harmonier, de två violinisterna tycks ibland kriga mot varandra men oftare samarbeta i jakten. Jag tyckte om den återkommande figuren av ett pizzicato-plock omedelbart följt av en sekvens spelad med stråken.
Efter paus återkom de båda flankerade av två violaster, Johanna Persson och Grop Mikael Sjögren, samt två cellister, Marie Macleod och Johannes Rostamo. Det var skönt att inte tappa kontakten med Johannes Brahms helt efter den imponerande Brahms-festivalen! Stråksextett nr 1 i B-dur (1860) var hans första steg mot en stråkkvartett, något han ännu inte tilltrodde sig. Med dubbleringen av viola- och cellostämmorna blir klangen större och mjukare, och även musiken lät i de två första takterna omsvepande, litet omtänksamt vaggande, som om man satt insvept i ett dunbolster i en gungstol. Här var det inte meningen att sticka ut, utan de sex instrumenten samarbetade till en skön helhet. Till sista satserna, ett Scherzo och ett Rondo, lösgjorde sig dock mer distinkta melodier från den breda klangbotten. Inte bara jag tyckte om att höra det fina verket spelas av så goda musiker, så det blev välförtjänta stående ovationer i den fullsatta Grünewaldsalen.
Till allas glädje spelades också sextetten in och kommer att finnas på KonserthusetPlay.
Janine Jansen har haft en intensiv vecka i Stockholm, men ser glädjande nog ut att triva även under denna hennes tredje konsert på fem dagar. Sakari Oramo är inte bara lysande på dirigentpulpeten utan även som violinist, så det var spännande att få höra honom tillsammans med Jansen i Sergej Prokofjevs Sonat i C-dur för två violiner (1932). Det är ett verk i fyra satser som pressar sina utövare genom och bortom de traditionella temperamenten. En romantisk slinga rör sig vidare till ett skri, ett utmanande parti släpper fram några takters förlösande harmonier, de två violinisterna tycks ibland kriga mot varandra men oftare samarbeta i jakten. Jag tyckte om den återkommande figuren av ett pizzicato-plock omedelbart följt av en sekvens spelad med stråken.
Efter paus återkom de båda flankerade av två violaster, Johanna Persson och Grop Mikael Sjögren, samt två cellister, Marie Macleod och Johannes Rostamo. Det var skönt att inte tappa kontakten med Johannes Brahms helt efter den imponerande Brahms-festivalen! Stråksextett nr 1 i B-dur (1860) var hans första steg mot en stråkkvartett, något han ännu inte tilltrodde sig. Med dubbleringen av viola- och cellostämmorna blir klangen större och mjukare, och även musiken lät i de två första takterna omsvepande, litet omtänksamt vaggande, som om man satt insvept i ett dunbolster i en gungstol. Här var det inte meningen att sticka ut, utan de sex instrumenten samarbetade till en skön helhet. Till sista satserna, ett Scherzo och ett Rondo, lösgjorde sig dock mer distinkta melodier från den breda klangbotten. Inte bara jag tyckte om att höra det fina verket spelas av så goda musiker, så det blev välförtjänta stående ovationer i den fullsatta Grünewaldsalen.
Till allas glädje spelades också sextetten in och kommer att finnas på KonserthusetPlay.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar