Var det bra så? av Lena Andersson

Stockholm läser Lena Anderssons bok Var det bra så? från 1999. Jag läste boken ganska snart efter att den kom ut, och tyckte att den var modig i hur den tog upp det jobbiga med att bo i en förort, och hur de ansvariga ständigt sopade problemen under mattan. När jag läser om boken är jag medveten om risken att den kan användas som ammunition av dem som vill skylla alla problem på invandrare. Är faran så stor? Det borde den inte vara, för boken skildrar människor av alla hudfärger som vänner eller svikare, ambitiösa, strulputtar eller kriminella.

Framför allt är boken en skildring av Lottas uppväxt med en ensamstående mamma, och skolkompisar som bråkar och själva är osäkra och olyckliga. Historien berättas i korta scener med nedslag då och då under 1970- och 80-talen. Ibland flyttas fokus till någon av Lottas klasskamrater.

Under åren som gått har jag läst andra böcker av Lena Andersson som jag har tyckt mycket mindre om. Med det i åtanke går det att märka föraningar av bristerna i Var det bra så? De korta scenerna hänger samman litet för löst. De parallella historierna leder inte alltid någonstans. En känsla av att Lena Andersson försöker säga något, med ironi och underdrifter, som alla borde förstå för att vi alla borde tänka precis som hon. Men även med det i bakhuvudet är Var det bra så? den bäst skrivna av Lena Anderssons böcker.

Fler böcker av Lena Andersson:
Du är alltså svensk? 
Duck City