World War Z av Max Brooks

En andel av mänskligheten överlevde zombie-utbrottet, och civilisationen har återupprättats. Men miljoner och åter miljoner människor gick under i det som kom att kallas krig, ett verkligt världskrig där precis alla länder på jordklotet var under attack. Detta World War Z var värre än andra krig, som en av militärerna berättar, för du stod mot en fiende som aldrig kunde svältas ut, och vars armé skrämmande länge växte när din egen krympte.

Boken World War Z består av intervjuer med människor över hela världen som alla berättar sin del av historien. Bit för bit levereras berättelsen om hur zombie-smittan bröt ut, nästan utplånade mänskligheten men till sist kunde besegras.

Att bygga en berättelse på många sammanhängande historier kan vara en riktigt bra idé som visar hur skicklig författaren är. Förutom att ge en mångfacetterad bild av vad som har hänt, kan olik episoder ha olika karaktärer och framför allt berättarröster som skiljer sig i språk och stil. Tyvärr är inte Max Brooks en tillräckligt bra författare för att kunna göra det bästa av det här upplägget.

Visst ger episoderna en bred bild av hur smittan bredde ut sig över jordklotet, men det blir ingen nyanserad bild för det. Det känns som ett enkelt knep för att Brooks skall kunna koncentrera sig på de coolaste sakerna - de största fighterna jorden runt och gripande personliga berättelser - utan att behöva bry sig om vad som försiggick före och efter.

Inte heller varierar tilltalet hos dem som för ordet. Alla har en ton av blasérad överlevare, vilket de ju förstås är, men som gör att rösterna flyter samman. Några historier får breda ut sig på flera sidor och hinner bli litet mer minnesvärda. Men framför allt lider alla redogörelser av att de bygger på vad jag vill kalla för pojkrumsdrömmar.

Låt mig förklara vad jag menar med pojkrumsdrömmar. Jag har all sympati för de drömmar om äventyr, hjältemod och i många fall revansch som frodas i pojkrummen, och jag erkänner glatt att de även frodades i mitt flickrum. Men de är ofta färgade av en ofullständig omvärldsuppfattning, brist på erfarenhet och en önskan att generalisera för att få grepp om världen. När man växer upp får man förhoppningsvis större insikter i psykologi, sociala relationer, samhällets uppbyggnad och andra kulturer, vilket hjälper till att nyansera ens åsikter.

Men i World War Z skiner de pubertala fantasierna igenom på varje sida. Historierna handlar oftast, oftast om hjältedåd då allt syns omöjligt, eller om cyniska ynkryggar som förstör för de hederliga människorna. Eftersom bokens intervjuare scannar av nyckelpersoner över hela jordklotet, får vi stereotypa bilder av många länder och deras invånare. Vi får veta hur de ryska och kinesiska myndigheterna av dumhet och/eller utan respekt för människoliv lät stora delar av befolkningen förspillas. Även USA:s armé får sin kritik, vilket i denna USA-centriska bok uttrycker sig i form av att de stora truppinsatserna först misslyckas tills några med sunt förnuft hittar rätt metoder.

Idén att beskriva zombieutbrottet med nedslag vid olika platser och tidpunkter är god, och till viss del lyckas Max Brooks med att förmedla en bred bild av förloppet. Men som sagt är boken alltför illa skriven. När den inte genomsyras av pojkrumsdrömmar är den ofta bara tråkig att läsa. Efter allt gott jag hade hört om boken, hade jag trott att den skulle vara bättre än så här.