Varken Sakari Oramo eller jag tycks kunna få nog av Finlandia, ett så rikt verk i sin modesta längd. I Konserthusets stora sal klingande det inledande partiet mäktigt som inlandsisen. Jag måste behärska mig för att inte sjunga med i de upproriska trumpetstötarna som följde, och som till slut integrerades med större ro i den harmoniska avslutande hymnen. Jag är så stolt och lycklig över vilken underbar musik som människan kan åstadkomma!
Från isländske Jón Leifs spelade man så scherzot ur hans Symfoni nr 1 "Sagasymfoni". Det långa inledande pizzicatopartiet som mjukades upp till andra klanger var verkligen roligt och intressant.
Så kom dagens solist, Leila Josefowicz, för att spela den Violinkonsert som Esa-Pekka Salonen skrev för just henne 2009. Vilket kraftprov! Med den sköna harpan som bollplank inledde fiolen med ett intensivt spel, snabbt och fullt av energi. Det dröjde länge innan violinisten fick sträcka ut i längre toner, men från Josefowicz strömmade kaskaderna av toner oförtröttligt och utan avkall på virtuositeten. Jag är full av beundran för hennes skicklighet och fina ton, och skulle gärna vilja höra henne i fler verk.
Carl Nielsens fjärde symfoni, "Det uudslukkelige", var likaså full av energi men i andra former. Hela orkestern svämmade över av kraft, utan att för ett ögonblick förlora i säkerhet och skärpa. Ytterligare en nordman (nej, flera) som kan skapa mäktig musik utan att låta pompös! Kungliga Filharmonikerna kommer att låta ypperligt på sin USA-turné i februari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar