Under några sekunder är det svårt att se vem som är amerikan och vem som är arab. En av männen har vildvuxet hår och skägg, den andre har kort hår och liten mustasch, det skiljer inte mycket i hudfärg. Men det är den korthårige mannen som hänger i kedjor i ett förhörsrum i Pakistan, efter att ha blivit torterad i flera dagar eller veckor av männen från CIA.
Särskilt under den första timmen visar filmen Zero Dark Thirty scener där fångar torteras för att ge information om Usama bin Laden och människorna närmast honom. Tortyren som visas är trovärdig, men inte exploaterande utan seriöst skildrad. Dan (Jason Clarke) utför tortyren som ett jobb: engagerat, men med en viss distans. Varken han eller någon annan CIA-agent skildras som någon som njuter av att förnedra sina fångar, men inte heller framställs de som hjältar, utan främst som människor hängivna sitt jobb. Den hängivenheten kommer förstås av att de håller sin uppgift för viktig: att hitta och eliminera Usama bin Laden och hans associerade innan de hinner utföra fler terrordåd.
Maya (Jessica Chastain) kastas direkt in i förhörsrummet så fort hon landat i Pakistan på sitt uppdrag. Även i det efterföljande mötet där alla rappt och till synes vårdslöst diskuterar ledtrådar känner hon sig nog nästan lika bortkommen som vi. Men månaderna går, och hon blir en rutinerad faktasökare vid sitt inklämda skrivbord. Fast arkiven hon söker i består av filmade förhörsscener där hon studerar gryniga foton och möjliga lögner från de torterade fångarna. Klick - en man hängande i rep från taket. Klick - en man i handbojor fastsatta i ett bord. Klick - en annan man i handbojor fastsatta i ett bord.
Ett erkännande kan betyda att ett annat spår valideras eller omkullkastas. Ett framtvingat namn kan leda till ett annat namn. Maya analyserar mönster och kopplar samman de fakta hon har. Många bitar måste pusslas samman, ifrågasättas och verifieras.
Till slut pekar spåret åt ett håll, åt ett visst hus där måltavlan kan finnas. Då tar en annan fas i Mayas arbete vid; att försöka övertyga de ansvariga i Washington om att angripa. Männen i politikens korridorer har ett annat språk och en annan attityd. De är inte lika övertygade som Maya att hon har hittat rätt man, och de måste leva med konsekvenserna om hon hade fel.
Ännu närmare in på skinnet kommer det förstås att gå på männen som skall utföra aktionen. När operationen till slut fått klartecken möter Maya specialgruppen som skall ta sig in i det utpekade huset. Återigen en helt annan grupp av människor med en annan attityd. Men jag blir genast lugn när jag ser dem. Vi åskådare kan känna att de har männen har upplevt mycket tillsammans, och att de har sett och gjort svåra saker. Men än en gång är de inte blasérade, och heller inte brölande testosteronstinna bråkstakar. Genom hela aktionen är de samlade och ytterst professionella.
Det är den där balansen mellan action och allvar som regissören Kathryn Bigelow klarar så bra. Precis som i hennes förra film Hurt Locker ligger trycket tidvis tungt och laddas ur i våldsamheter. Men ingen av filmerna är en actionfilm, klippt för maximal spänning. Eldstriderna och sammandrabbningarn kommer efter långa perioder av väntan, och de skildras noggrant men neutralt. Det som tilltalar mig mest är hur hon kan låta handlingen stanna upp i ett viktigt ögonblick och låta oss vara med och uppelva känslan. När helikoptrarna lyfter för sitt uppdrag tystnar bullret och Maya blir kvar i ett vidsträckt, tyst läger. Inne i helikoptern är stämningen allvarlig. Ingen annan kommer någonsin att se och vara med om det som de ser.
Men vi har fått en skymt av det, och av arbetet som ledde fram till de ödesdigra minuterna i det avskilda huset, tack vare filmen Zero Dark Thirty. Jag uppskattar att den håller sig så (under omständigheterna) neutral, och varken demoniserar eller hjälteförklarar de inblandade. Även de långa scenerna med kontorsarbete och politisk argumentation är välgjorda, och sammanlagt är hela den långa filmen riktigt spännande och sevärd.
Särskilt under den första timmen visar filmen Zero Dark Thirty scener där fångar torteras för att ge information om Usama bin Laden och människorna närmast honom. Tortyren som visas är trovärdig, men inte exploaterande utan seriöst skildrad. Dan (Jason Clarke) utför tortyren som ett jobb: engagerat, men med en viss distans. Varken han eller någon annan CIA-agent skildras som någon som njuter av att förnedra sina fångar, men inte heller framställs de som hjältar, utan främst som människor hängivna sitt jobb. Den hängivenheten kommer förstås av att de håller sin uppgift för viktig: att hitta och eliminera Usama bin Laden och hans associerade innan de hinner utföra fler terrordåd.
Maya (Jessica Chastain) kastas direkt in i förhörsrummet så fort hon landat i Pakistan på sitt uppdrag. Även i det efterföljande mötet där alla rappt och till synes vårdslöst diskuterar ledtrådar känner hon sig nog nästan lika bortkommen som vi. Men månaderna går, och hon blir en rutinerad faktasökare vid sitt inklämda skrivbord. Fast arkiven hon söker i består av filmade förhörsscener där hon studerar gryniga foton och möjliga lögner från de torterade fångarna. Klick - en man hängande i rep från taket. Klick - en man i handbojor fastsatta i ett bord. Klick - en annan man i handbojor fastsatta i ett bord.
Ett erkännande kan betyda att ett annat spår valideras eller omkullkastas. Ett framtvingat namn kan leda till ett annat namn. Maya analyserar mönster och kopplar samman de fakta hon har. Många bitar måste pusslas samman, ifrågasättas och verifieras.
Till slut pekar spåret åt ett håll, åt ett visst hus där måltavlan kan finnas. Då tar en annan fas i Mayas arbete vid; att försöka övertyga de ansvariga i Washington om att angripa. Männen i politikens korridorer har ett annat språk och en annan attityd. De är inte lika övertygade som Maya att hon har hittat rätt man, och de måste leva med konsekvenserna om hon hade fel.
Ännu närmare in på skinnet kommer det förstås att gå på männen som skall utföra aktionen. När operationen till slut fått klartecken möter Maya specialgruppen som skall ta sig in i det utpekade huset. Återigen en helt annan grupp av människor med en annan attityd. Men jag blir genast lugn när jag ser dem. Vi åskådare kan känna att de har männen har upplevt mycket tillsammans, och att de har sett och gjort svåra saker. Men än en gång är de inte blasérade, och heller inte brölande testosteronstinna bråkstakar. Genom hela aktionen är de samlade och ytterst professionella.
Det är den där balansen mellan action och allvar som regissören Kathryn Bigelow klarar så bra. Precis som i hennes förra film Hurt Locker ligger trycket tidvis tungt och laddas ur i våldsamheter. Men ingen av filmerna är en actionfilm, klippt för maximal spänning. Eldstriderna och sammandrabbningarn kommer efter långa perioder av väntan, och de skildras noggrant men neutralt. Det som tilltalar mig mest är hur hon kan låta handlingen stanna upp i ett viktigt ögonblick och låta oss vara med och uppelva känslan. När helikoptrarna lyfter för sitt uppdrag tystnar bullret och Maya blir kvar i ett vidsträckt, tyst läger. Inne i helikoptern är stämningen allvarlig. Ingen annan kommer någonsin att se och vara med om det som de ser.
Men vi har fått en skymt av det, och av arbetet som ledde fram till de ödesdigra minuterna i det avskilda huset, tack vare filmen Zero Dark Thirty. Jag uppskattar att den håller sig så (under omständigheterna) neutral, och varken demoniserar eller hjälteförklarar de inblandade. Även de långa scenerna med kontorsarbete och politisk argumentation är välgjorda, och sammanlagt är hela den långa filmen riktigt spännande och sevärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar