Replikerna mellan Jean och Kristin känns igen, men en person gör båda rollerna. Anna Pettersson ger dem var sina manér vilket först gör dem till karikatyrer, men snart tonas det ner och vi vet vem som talar. Men manéren dyker upp ändå, som upprepningar av udda repliker, utdragna "aaaa" och "jaja!", som bryter upp texten som annars forsar fram som en flod av ord. Jag tycker om den sortens lek med orden, och det är viktigt att den genomförs av en så skicklig skådespelerska som Anna Pettersson.
Kan hon framföra hela pjäsen på det viset? Ord för ord? Det gör hon, med omtagningar, partier som illustreras med ljud eller filmade närbilder, och partier som hoppas över helt, efter överenskommelse med publiken.
Befallningar upprepas i högre och högre tonläge tills de låter hotfulla. Enklare förfrågningar tas om mer och mer smeksamt tills de låter absurda. Betoning läggs på vissa meningar på ett sätt som de kanske inte skulle framföras på en scen med tre personer i samspel. När Jeans föraktfulla avfärdanden av Julie kommer ur en kvinnas mun blir det ännu mer tydligt hur absurda de är: att en kvinna skall behöva lägga band på sig för att bevara sin heder, att hon måste ge upp sitt liv för att hon umgåtts för nära med tjänstefolket. Men lika absurt är även det försvar som Anna Pettersson ÄNTLIGEN låter Julie sätta upp mot Jean när det skrivna slutet närmar sig; ett försvar som tar stöd i hennes högre stånd, som om det vore en naturgiven lag. Men ändå, ÄNTLIGEN slår Julie tillbaka!
Fröken Julie är en välskriven pjäs som ofta blir sevärd när den sätts upp. Men även bortsett från den pinsamt kvinnosaksfientligt förklarade bakgrunden till Julies uppfostran, innehåller pjäsen ett onödigt cementerande av könsroller och en form av hederskultur. Jag tycker om traditionella uppsättningar av Fröken Julie, och jag minns med glädje den ypperliga uppsättningen på Stadsteatern häromåret. Men det är så gott när Julie gör uppror mot sitt öde, och Anna Pettersson gestaltar henne suveränt.
Länk till Teaterns sida om Fröken Julie
Kan hon framföra hela pjäsen på det viset? Ord för ord? Det gör hon, med omtagningar, partier som illustreras med ljud eller filmade närbilder, och partier som hoppas över helt, efter överenskommelse med publiken.
Befallningar upprepas i högre och högre tonläge tills de låter hotfulla. Enklare förfrågningar tas om mer och mer smeksamt tills de låter absurda. Betoning läggs på vissa meningar på ett sätt som de kanske inte skulle framföras på en scen med tre personer i samspel. När Jeans föraktfulla avfärdanden av Julie kommer ur en kvinnas mun blir det ännu mer tydligt hur absurda de är: att en kvinna skall behöva lägga band på sig för att bevara sin heder, att hon måste ge upp sitt liv för att hon umgåtts för nära med tjänstefolket. Men lika absurt är även det försvar som Anna Pettersson ÄNTLIGEN låter Julie sätta upp mot Jean när det skrivna slutet närmar sig; ett försvar som tar stöd i hennes högre stånd, som om det vore en naturgiven lag. Men ändå, ÄNTLIGEN slår Julie tillbaka!
 |
| Foro: Elisabeth Ohlson Wallin |
Länk till Teaterns sida om Fröken Julie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar