Så bra att det finns andra orkestrar att bjuda in till Konserthuset när Kungliga Filharmonikerna är på turné i USA. Kvällens gäster var Norrköpings Symfoniorkester med dirigent Stefan Solyom och cellosolist Andreas Brantelid. De inledde med Andrea Tarrodis Liguria (2012). Utan att veta bakgrunden till verket, upplevde jag Ligurien som ett landskap befolkat av fiktiva väsen: inledningsvis något som kändes som ett odjur i oväder. Då det efter ett tag lugnat sig vågade sig mindre kreatur fram, och en harmonisk passus kändes som en enande punkt. Så vaknade odjuret igen, inte lika vildsint denna gången, och då den avlägsnade sig klingade musiken ut. Jag tyckte bättre om det här orkesterstycket än den kammarmusik av Tarrodi som jag har hört tidigare.
Ibland kan det kännas futtigt att bjuda in en solist för bara ett verk. Den här gången bjöds det dock på två cellokonserter; först Erich Korngolds relativt korta Cellokonsert (1945). Korngold balanserar väl mellan traditionellt klassisk komposition och nyskapande toner, presenterat med den känsla för stämningar som kom så väl till pass i hans filmmusik. I vissa partier tyckte jag att såväl solisten som orkestern lät onödigt återhållsamma, och generellt tycker jag att orkestern kunde fått spela ut nyanserna mer.
Att följa ett verk med ett äldre verk kan ibland vara vanskligt, men Joseph Haydns melodiska Cellokonsert Nr 2 i D-dur (1783) lät inte alls stram efter Korngold. Ändå var Andreas Brantelid på gränsen att dra ifrån orkestern med sitt inlevelsefulla spel. Hans expressiva spelstil kom bäst till sin rätt i det långa solot i första satsen och i hela den sista, uttrycksfulla satsen. Även orkestern lät som allra bäst; fokuserad men ändå med rik klang, trots att den decimerats för detta stycket.
Därefter fick vi inte mindre än tre extranummer: ett fint stycke av J.S. Bach, ett annat stycke där en klassisk melodi regelbundet slog sig ut i folkdanstoner, och sist en etyd av Alfredo Piatti, och jag håller med Brantelid om att det var vackert och väl värt att lyssna på.
Konserten avslutades med Pjotr Tjajkovskijs Symfoni Nr 4 (1878), som höll på att explodera redan i den underbara, inledande satsen. Utan hejd levde orkestern ut känslostormarna, och tappade ändå inte för mycket skärpa. Scherzo-satsens roliga pizzicato var riktigt väl utfört, och det är en fröjd att se och höra den på plats. Liksom i motsvarande pizzicato-lek i Korngolds konsert tidigare under kvällen är det underhållande att se och höra melodin svepa fram över stämmorna. Den sista satsen var också energisk men upplyftande, och det var en bra avslutning på konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar