söndag 13 januari 2013

Frankenweenie

Tim Burton, animerade dockor, en fantasifull historia och musik av Danny Elfman - det låter som ingredienserna till en toppen-film. A Nightmare Before Christmas ser jag varje år och älskar lika mycket än. Men filmen Frankenweenie har allt det där, och är ändå tråkig. Jag försöker verkligen att ta till mig stämningen och persongalleriet, men allt sätter sig på tvären.


Till att börja med har jag svårt att tycka om dockornas utseende: spinkiga kroppar och stora, hjärtformade huvuden med små munnar och näsor men stora, mörkringade ögon. De talar och rör sig trögt; några utbrott av glädje eller illvilja höjer sig en millimeter över genomsnittsletargin som alla uppvisar. Victor, huvudpersonen, har visserligen ett gäng klasskamrater som ser spännande och udda ut, men de beter sig bara halv-dumt och får inget eget liv på duken.


Den enda som är full av liv, det är Sparky, Victors lilla hund! Och - så dör han. Så himla sorgligt för Victor som älskade honom så mycket. Men så får han en idé, och gissa vad hans projekt till vetenskapsutställningen blir? Med hjälp av de konstiga åskmolnen som ofta hänger över staden återupplivar Victor Sparky med ett blixtnedslag på rätta stället, och vips så är Sparky sitt pigga, glada jag igen!


Inte skall man hålla för noga på vetenskapen i underhållningsfilmer, och oftast brukar jag kunna hålla mig ifrån det, men jag sitter ändå och skruvar litet på mig i biofåtöljen. Sparky har blivit ganska illa tilltygad, och bara en kraftig blixt borde inte kunna kicka igång honom så lätt. Dessutom: borde han inte lukta ganska illa och vara på väg att falla sönder? De små-roliga scenerna när Sparky läcker ur sina grovt skarvade sömmar och tappar en svans eller ett öra får min fantasi skena åt ett obehagligt håll. Så enkelt kan det väl inte vara att få tillbaka sin hund från döden?


Tja, så enkelt är det - eller rättare sagt, inte utan komplikationer. Snart är den lilla staden ansatt av ett helt gäng av älskade husdjur som hämtats tillbaka från sina gravar. Och det är då det roliga börjar! Kaos och skräck och en massa blinkningar till andra katastroffilmer som Godzilla, Gremlins, Dracula och Frankensteins brud. Äntligen litet fart och humor!


Men så får man katastrofen under kontroll, och allt blir lika segt och grått igen. Närmare bestämt är det barnen som räddar staden från de härjande monstren, medan de vuxna står och glor, tillbaka i sin apatiska lunk. För att riktigt påminna mig om varför jag tyckte att filmen var tråkig får de vuxna leverera några avslutande plattityder.

Då och då nämner filmen, på olika sätt, hur viktigt det är med vetenskap och att ha experimentlusta. Det är bra! Jag hoppas att alla barn i biosalongen tar till sig det. Och kanske tycker de om att handlingen flyter på långsamt, och att barnen får rädda världen inför de oförstående vuxnas blickar. Men som vuxen älskare av animerad film blev jag besviken på Frankenweenie.

4 kommentarer:

Bokomaten.. sa...

Neeej! Nej, å nej, åh nej! Jag som sett fram emot den här sååå himla mycket! Misstänkte dock att det skulle kunna bli lite av en besvikelse just därför. Men den lilla kortfilmen har jag för mig att jag tyckte om, fast den är ju så himla kort. Och den ser man ju kanske genom ett lite nostalgiskt, lite mer förlåtande, ljus också, då det är en 25 år gammal film.

Påminner det inte lite om Jurtjyrkogården också förresten? Jag kommer helt säkert att se den å det snaraste oavsett.. Hoppas ändå lite, men kanske bra att få ner förväntningarna en smula..

Jenny B sa...

Nej, tyvärr!!! Har du sett och älskat kortfilmen tror jag nog att det är bäst att du fortsätter att minnas den med glädje. Man kan ju tänka "det är ju i alla fall en saga, animering, 3D" - allt sådant där som är kul. Men jag blev så irriterade och deprimerad av den slöa tonen i filmen.

Jo, Jurtjyrkogården påminner den också om, det har du rätt i! Och de där blinkningarna till gamla filmer är roliga. Men det räcker inte...

Hoppas att du gillar andra saker av filmen än jag, då! Berätta vad du tyckte sedan!

Bokomaten.. sa...

JAg lovar att berätta nä/om jag sett! Vet inte om jag kanske ska vänta i så fall till en trött söndag istället liksom, om något år..

- E sa...

Jag älskade den😍 Problemfri är den inte, men ändå charmig!