Årets bästa teater 2012

Jag har sållat strängt när jag valt ut de stycken som gjort starkast intryck på mig under år 2012. Det fanns många andra goda pjäser som jag minns med glädje, men nu har jag bara velat lista de som är så bra så att de gränsar till magi. Som jag har sagt flera gånger nu vid årets slut: jag vill se något som antyder att det finns något mer bakom vår verklighet. Något som tar illusionen på allvar.

Årets allra bästa föreställning är Paradisets barn på Dramaten. Som om vad som helst skulle kunna hända även utanför scenen om man ändrar manus, tycktes skådespelarna, replikerna, scenografin och allt annat kunna röra sig mellan alla skikt av verkligheten och av alla berättelser och ramberättelser skapa en helt ny saga. Magiskt!

Paradisets barn

 Lika genialisk i sin introduktion av saga i den mest vardagliga miljön var gästspelet från Vilnius Stadsteater med Miranda. Allteftersom fadern berättade Shakespeares Stormen för sin handikappade dotter förvandlade historien såväl deras vardagsrum som dem själva. Inte ens när textremsan försvann bröts stämningen.

Så finns det ett annat sätt att spela, där förställningen blir en del av föreställningen. Man ser detta ofta på brittiska teaterscener, där skådespelarnas tydliga diktion och gestik gör dem larger than life, utan att tippa över gränsen till manér. Det bästa exemplet jag har sett på det i Sverige är Teater Iris, som än en gång förgyllde sensommaren med en charmerande komedi. I år var det Trettondagsafton som de spelade med stor humor, utan att ramla i buskis-fällan. Jag hoppas på att få se lika begåvade uppsättningar av gruppen varje år!

Trettondagsafton

 Men jag kan förstås också tycka om realistiska uppsättningar, där handling och framförande ligger nära verkligheten men ändå är något extra. Fyra goda exempel på det är Natten är dagens mor och Chéri på Dramaten, och Onkel Vanja och Tribadernas natt på Stadsteatern. Bra historier kan alltid göras relevanta, hur många gånger de än spelats i andra varianter.

Tillbaka till fantasin. Lycka på Stocksholms Stadsteater använde sin text för att göra avstamp i en flerdimensionell fest. Fem kända musiker döda i seriekrock frammanade en spöklik stämning på Dramaten, trots att vi i publiken hela tiden såg maskineriet och varandra. Flicka i frack på Dramaten lät Strindbergs tankar och känslor få liv som två personer i en dans av längtan och motvilja. Och till sist fick ett liv ta form som tre personer i olika åldrar, till varning och tröst för sig själv, i Vi som är hundra på Stadsteatern.

I år har alltså Dramaten gjort många minnesvärda uppsättningar, och det är jag glad för, efter de åren när de oftast gjorde mig besviken! Det finns också pjäser som jag är ledsen över att jag inte hann se under 2012. Speciellt hann jag inte besöka så många mindre scener som jag hade velat, och det är extra synd. Inför 2013 önskar jag mig fler och längre helger så att jag hinner se ännu mer teater!

Chéri