På scenen mellan de höga husen kring Brunkebergstorg spelades på lördagkvällen två konserter centrerade kring slagverkare. Den förste var Magnus Öström, som hade oturen att två av hans bandmedlemmar var upptagna med andra konserter. Men istället fick vi utmärkta ersättare i Peter Forss (bas) och Daniel Karlsson (piano), tillsammans med originalmedlemmen Andreas Hourdakis (gitarr). De lät väl samspelta i musiken, som varierade från milda nyanser till häftigare utan att slå över i kaos. Jag är mer förtjust i låtarna som har mer melodi och energi, och gärna om de går i sjutakt, än de som snarare skapade stämning med klanger. Allra finast var den vackra Ballad for E.
I konserten efter blev det ännu mer av intrikata rytmer, och ännu mer av world jazz. Inte bara är Samuel Torres band internationellt sammansatt, med musiker från Colombia, Tyskland och New York. Som han berättade var också låtarna inspirerade av platser som Kamerun, Venezuela, många från Colombia förstås, och även av den fiktiva men mycket kända staden Macondo.
De här musikerna var inte bara samspelta utan så gott som organiskt sammanvuxna i musiken de skapade. På keyboard, bas och sopransax spelade de sofistikerad jazz underbyggda av Torres drivande latinska rytmer. Men den största behållningen var varje gång Samuel Torres trädde fram på egen hand. På kalimba, ett klangrikt tumpiano kopplat till förstärkare, spelade han en melodi som skimrade som ett vattenfall. Med bara två maraccas skapade han rytmer som växte och förändrades, och som till slut smattrade otroligt snabbt och ändå musikaliskt. Kvällens sista låt inledde han med ett långt och melodiöst solo på sina trummor.
Det är inte alla percussionister som kan hålla mitt intresse uppe när de spelar solo; alltför ofta blir det enahanda vare sig de försöker briljera med teknik eller ej. Men Samuel Torres imponerade med en fantastisk skicklighet utan att för ett ögonblick tappa känslan för musiken. Vilken artist! Vilken konsert!
Länk till Samuel Torres hemsida
Jag har saknat jazzfestivalen på Skeppsholmen i sommar, men tack vare det fina programmet under Stockholms kulturfestival har jag och många andra fått höra riktigt bra musik under bar himmel, och det alldeles gratis. Det är jag så tacksam för. Nu känns sommaren mer komplett.
I konserten efter blev det ännu mer av intrikata rytmer, och ännu mer av world jazz. Inte bara är Samuel Torres band internationellt sammansatt, med musiker från Colombia, Tyskland och New York. Som han berättade var också låtarna inspirerade av platser som Kamerun, Venezuela, många från Colombia förstås, och även av den fiktiva men mycket kända staden Macondo.
De här musikerna var inte bara samspelta utan så gott som organiskt sammanvuxna i musiken de skapade. På keyboard, bas och sopransax spelade de sofistikerad jazz underbyggda av Torres drivande latinska rytmer. Men den största behållningen var varje gång Samuel Torres trädde fram på egen hand. På kalimba, ett klangrikt tumpiano kopplat till förstärkare, spelade han en melodi som skimrade som ett vattenfall. Med bara två maraccas skapade han rytmer som växte och förändrades, och som till slut smattrade otroligt snabbt och ändå musikaliskt. Kvällens sista låt inledde han med ett långt och melodiöst solo på sina trummor.
Det är inte alla percussionister som kan hålla mitt intresse uppe när de spelar solo; alltför ofta blir det enahanda vare sig de försöker briljera med teknik eller ej. Men Samuel Torres imponerade med en fantastisk skicklighet utan att för ett ögonblick tappa känslan för musiken. Vilken artist! Vilken konsert!
Länk till Samuel Torres hemsida
Jag har saknat jazzfestivalen på Skeppsholmen i sommar, men tack vare det fina programmet under Stockholms kulturfestival har jag och många andra fått höra riktigt bra musik under bar himmel, och det alldeles gratis. Det är jag så tacksam för. Nu känns sommaren mer komplett.
2 kommentarer:
Jag var också på Brunkebergstorg och hörde Öström. Dock bara ca 15 minuter, drog sen vidare till Operafesten på Gustav Adolfs torg för att träffa vänner. Synd att jag missade Samuel Torres.
Eftersom Öström varit del av mitt favoritjazzband EST så var jag nyfiken på hur det skulle låta. Avancerat plingeliplong så länge jag var med, något man skulle vilja höra mer av.
Det var många spännande och bra konserter samtidigt i år! Hoppas att det lät fint på Operafesten också!
Skicka en kommentar