De djupa, djupa oceanerna och landskapen på havens bottnar är inte helt utforskade än, och ingen vet vad som döljer sig längst nere i det täta mörkret. När människan har kartlagt det mesta av kontinenterna kan vi fortfarande fantisera om enorma monster långt under vattenytan. Forna tiders sjömän (och landkrabbor) drömde mardrömmar om kraken, den enorma bläckfisk som kunde dra ned hela skepp i djupet med sina långa tentakler. Även bläckfiskar i mindre storlek är skrämmande för att de är så främmande och annorlunda mot oss däggdjur.
I China Miévilles bok Kraken möter vi Billy Harrow, marinbiolog och expert på mollusker på Londons naturhistoriska museum. De har ett exemplar av en jättebläckfisk som Billy själv hade ansvar för att behandla och konservera. Han leder gärna grupper på visningar av muséets känsliga exemplar, de som inte ställs ut dagligdags, och den stora upplösningen är när gruppen till sist kommer till salen där de får se jättebläckfisken. En del besökare med besynnerliga knappar på rockuppslaget verkar litet extra intresserade. Att det finns en kyrka med människor som dyrkar kraken som gudar är inte det konstigaste av allt vad Billy upptäcker, efter att han och gruppen han guidar kommer in till salen och finner behållaren tom och den tolv meter långa varelsen borta.
Det som utvecklar sig är inte en berättelse om modiga sjömän, bestyckade farkoster på stormiga hav och sugkoppsförsedda tentakler som närmar sig ur djupet. Boken Kraken handlar (som vanligt!) om China Miévilles favoritämne, staden London och allt udda som försiggår där, speciellt det som vanliga människor inte hinner märka. Det finns fler företeelser och varelser än kraken som kan vördas och användas för magi, och staden London själv har sina egna uttolkare och siare.
Londonpolisen har en liten avdelning som sysslar med brott med övernaturliga inslag. Till en början stör jag mig på en av deras medlemmar, en snabbsnackande ung tjej med håret och uniformen i oordning. Efter några kapitel förklaras det att hennes (låt vara begränsade) magiska förmågor fungerar just bara när hon använder dem slarvigt. Det är en fascinerande idé som får mig att börja uppskatta hennes ihoprafsade tricks och rappa käft.
Idéer är något som China Miéville alltid har haft gott om. I varje kapitel myllrar det fram tillräckligt många nya kräk och krafter för att kunna utgöra grundvalen för en egen bok. Det är ett spännande överflöd, men det blir faktiskt för mycket. Jag önskar att Miéville stramade upp sitt berättande mer, som i The City & The City, för med alla nya besjälade entiteter blir handlingen ofokuserad.
Fast delvis tror jag att det är det som Miéville vill visa. När Billy och hans medhjälpare försöker lösa mysteriet med vart bläckfisken tog vägen, dyker det upp nya spelare bakom varje hörn; företeelser och människor man aldrig kunde ana att de hade eget liv har dessutom övernaturliga krafter och hängivna lärjungar. Deus ex machina sker gång på gång... och vem av dem har fört bort kraken, och för vilket ondsint syfte?
Flera av huvudpersonerna förblir ganska anonyma för mig genom hela boken. De som har fastnat i minnet är Collingswood, den rappkäftade polisofficeren, och en fackföreningsorganisatör som startade upproret i dödsriket. Och så Goss och Subby. De två är hantlangare till en av den magiska under världens bossar, de är inte själva bossen. Men de är så mycket mer otäcka eftersom de hela tiden obevekligt och oberört utför sina uppdrag att skrämma, tortera eller mörda. Goss' hot är inlindade i en svada som låter som vanligt småprat, men redan från boksidorna stiger den skrämmande kyla som omger dem, den som gör att ingen vågar ingripa ens när de dyker upp på öppen gata, i dagsljus, mitt bland andra människor.
Som sagt tycker jag bäst om när China Miéville håller litet igen på fantasierna, och därför tycker jag inte att Kraken hör till hans allra bästa böcker. Men vilken bild av London den målar upp! Under varje gatsten en möjlighet, bakom varje vägg ett hemligt sällskap. Därtill är den på samma gång en drift med och en ömsint skildring av organiserade religioner och de troende. Kraken är så spännande och underhållande att man kan tappa andan.
Fler böcker av China Miéville:
King Rat
Perdido Street Station
The Scar
Iron Council
Looking for Jake and other stories
The City & The City
I China Miévilles bok Kraken möter vi Billy Harrow, marinbiolog och expert på mollusker på Londons naturhistoriska museum. De har ett exemplar av en jättebläckfisk som Billy själv hade ansvar för att behandla och konservera. Han leder gärna grupper på visningar av muséets känsliga exemplar, de som inte ställs ut dagligdags, och den stora upplösningen är när gruppen till sist kommer till salen där de får se jättebläckfisken. En del besökare med besynnerliga knappar på rockuppslaget verkar litet extra intresserade. Att det finns en kyrka med människor som dyrkar kraken som gudar är inte det konstigaste av allt vad Billy upptäcker, efter att han och gruppen han guidar kommer in till salen och finner behållaren tom och den tolv meter långa varelsen borta.
Det som utvecklar sig är inte en berättelse om modiga sjömän, bestyckade farkoster på stormiga hav och sugkoppsförsedda tentakler som närmar sig ur djupet. Boken Kraken handlar (som vanligt!) om China Miévilles favoritämne, staden London och allt udda som försiggår där, speciellt det som vanliga människor inte hinner märka. Det finns fler företeelser och varelser än kraken som kan vördas och användas för magi, och staden London själv har sina egna uttolkare och siare.
Londonpolisen har en liten avdelning som sysslar med brott med övernaturliga inslag. Till en början stör jag mig på en av deras medlemmar, en snabbsnackande ung tjej med håret och uniformen i oordning. Efter några kapitel förklaras det att hennes (låt vara begränsade) magiska förmågor fungerar just bara när hon använder dem slarvigt. Det är en fascinerande idé som får mig att börja uppskatta hennes ihoprafsade tricks och rappa käft.
Idéer är något som China Miéville alltid har haft gott om. I varje kapitel myllrar det fram tillräckligt många nya kräk och krafter för att kunna utgöra grundvalen för en egen bok. Det är ett spännande överflöd, men det blir faktiskt för mycket. Jag önskar att Miéville stramade upp sitt berättande mer, som i The City & The City, för med alla nya besjälade entiteter blir handlingen ofokuserad.
Fast delvis tror jag att det är det som Miéville vill visa. När Billy och hans medhjälpare försöker lösa mysteriet med vart bläckfisken tog vägen, dyker det upp nya spelare bakom varje hörn; företeelser och människor man aldrig kunde ana att de hade eget liv har dessutom övernaturliga krafter och hängivna lärjungar. Deus ex machina sker gång på gång... och vem av dem har fört bort kraken, och för vilket ondsint syfte?
Flera av huvudpersonerna förblir ganska anonyma för mig genom hela boken. De som har fastnat i minnet är Collingswood, den rappkäftade polisofficeren, och en fackföreningsorganisatör som startade upproret i dödsriket. Och så Goss och Subby. De två är hantlangare till en av den magiska under världens bossar, de är inte själva bossen. Men de är så mycket mer otäcka eftersom de hela tiden obevekligt och oberört utför sina uppdrag att skrämma, tortera eller mörda. Goss' hot är inlindade i en svada som låter som vanligt småprat, men redan från boksidorna stiger den skrämmande kyla som omger dem, den som gör att ingen vågar ingripa ens när de dyker upp på öppen gata, i dagsljus, mitt bland andra människor.
Som sagt tycker jag bäst om när China Miéville håller litet igen på fantasierna, och därför tycker jag inte att Kraken hör till hans allra bästa böcker. Men vilken bild av London den målar upp! Under varje gatsten en möjlighet, bakom varje vägg ett hemligt sällskap. Därtill är den på samma gång en drift med och en ömsint skildring av organiserade religioner och de troende. Kraken är så spännande och underhållande att man kan tappa andan.
Fler böcker av China Miéville:
King Rat
Perdido Street Station
The Scar
Iron Council
Looking for Jake and other stories
The City & The City
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar