Sommarkonsert nummer ett i Konserthuset

Venezolanen Ilyich Rivas är endast 19 år gammal, men har redan lång erfarenhet av att dirigera. Till första konserten efter sommarlovet var han inbjuden för en rivstart med Kungliga Filharmonikerna. Antonín Dvoraks Åttonde symfoni i G-dur (1889) är en god illustration av sommaren. I den första naturlyriska satsen kvittrar flöjter som fåglar, och klangerna vittnar om ett skönt landskap. Några slaviska tonfall finns också med, och det tycker jag om, som så ofta. Orkestern och dirigenten tar god vara på de harmoniska partierna. Så piskas det goda vädret upp till ett crescendo, ett oväder värre än sommarregnet på Kungsgatan utanför. Symfonin rör sig vidare med stor nyansrikedom, och mynnar ut i en dansant sista sats, Allegro ma non troppo, där ett tema upprepas med god variation, fyllt av glädje.

Därefter följde Symfoniska danser ur West Side Story (1960) av Leonard Bernstein. Jag kunde svära på att akustiken förändrades när orkestern började spela, så djupt inpräglad i musiken är känslan av att vara i New York! Ibland tyckte jag att orkestern var litet trögrörlig i jämförelse med den energiska musiken, men det blev aldrig något stort problem. Musikerna verkade också tycka om att spela Bernstein. Framför allt stod den kompetenta slagverkssektionen för det framåtdriv som behövdes. Och melodierna, vackra och välkända, är ju underbara att lyssna på! De symfoniska danserna är ett komprimat av West Side Story. Att höra dem väcker en längtan efter att få höra hela musikalen, men de är också en fullgod lyssning i sig själva. Med Mambo som extranummer blev det också en riktig höjdpunkt till final.