Popaganda 2012 lördag

Popagandalördagen bjöd på strålande sol, varmt väder och flera bra konserter! Ur en paus från Those Dancing Days kommer Vulkano som spelar kraftfull urskogsrock. De spelar sånger om djur och djungeln, och till sista låten dyker det upp två stora amöbor/spindlar/djur med päls av rasslande svarta plastremsor, flera små antenner och varsitt stort öga.

På stora scenen startar Icona Pop sin öronbedövande konsert. De spelar tung disco med ekon från hela pophistorien, och till I Love It går det bara inte att stå still. Men trots att de tar i från tårna låter det inte originellt utan som klipp-och-klistrat från andra. Saint Lou Lou på lilla scenen har samma svårighet att låta personliga, fastän de spelar en annan sorts musik. Kanske skulle starkare sångerskor fjort att musiken stått ut tydligare, inte bara i ljudstyrka utan främst i engagemang. När Dungen börjar spela undrar jag om jag blivit en tant som är missnöjd med allt. Deras skramliga ljudbild är uppblandad med drömska ackord som dock inte resonerar hos mig.

Men så startar Urban Cone, och jag tror på musiken igen! De har en renare ljudbild, mycket energi, bra låtar och arrangemang som påminner om Vampire Weekends world pop. Dem vill jag höra mer av! därefter drog en ensam Damien Rice med gitarr många trogna lyssnare till stora scenen med sin ärliga och känslostarka musik.

Sedan blir jag missnöjd igen. Love Antells politiskt naiva mellansnack gick hem hos många fjortisrevolutionärer i alla åldrar, men egoismen blir skärande när han i nästa minut sjunger Upp på sociala, ner på systemet. Ännu sämre smak i munnen ger det när han sjunger Jag ska döda dig långsamt efter den patosfyllda Spring Rico. Hyckleri och dumhet, och tyvärr låter inte musiken särskilt pigg heller.

iamamiwhoami med assistenter

Tack och lov avslutades festivalen med tre konserter i toppklass, musikaliskt och visuellt. Jag har inte uppmärksammat iamamiwhoami tidigare, så det blev en intressant överraskning att se hennes spelning. De ambitiösa låtarna och det futuristiska soundet matchades väl av scenshowen med prydligt vitklädda assistenter vid instrumenten, och en svårtydd koreografi med härligt knyckiga rörelser och ännu en mystisk svängande djur/fågeldräkt. Om musiken har någon handling skulle jag kanske inte ens förstå om jag hörde sången, men det gör inget, jag är fascinerad ändå och gillar verkligen vad jag ser och hör!

Friendly Fire var också en riktigt bra ny bekantskap. Ett band med trumpet och sax, yay! Sångaren hade fantastiskt mycket energi och en fin röst som gärna hade fått höras mer genom musiken. Första låten hade en skönt torr funkig ljudbild. När synten lät som bäst gav den en frisk 80-talskänsla åt musiken, men i alltför många låtar låg den som ett störande brus över alla andra instrument. Bra låtar, starka arrangemang och säkra musiker gjorde spelningen ändå till en höjdare.

Till sist, tio gånger bättre av allt med Teddybears Sthlm! Skickliga musiker, samspelta sedan åratal, stenhårda arrangemang och en ljusshow med eld, rök, laser och epilepsiframkallande blinkande strålkastare. Vad kan vara bättre än tre män i kostym och björnmasker? Ett gigantiskt björnhuvud i silver med lysande röda ögon till Bach-musik på elgitarr, förstås. Nallebjörnsmännen gjorde Popagandas sista spelning till ett magnifikt, dundrande klimax.

Teddybears Sthlm med ljusshow