I den ljuvliga sensommarkvällen kommer tre gentlemän och sjunger om hjärtats äventyr för mig, bara mig och några tusen andra som kommit till konserten på Stockholms Kulturfestival. För en välskriven sång berättar en historia man kan leva sig in i, och när en välsjungande crooner sjunger den låter det som att den gäller just dig.
Till tonerna av Speak Softly Love (från Gudfadern-filmerna) träder de tre gentlemännen in på scenen; Magnus Carlsson, Lars Cleveman och Freddie Wadling. Bandet BitterSweet Orchestra består av trummor och slagverk, gitarr, bas/ståbas, stråksektion, trumpet, saxofoner och vibrafon. Vibbra! Bittersweet, bitterljuv är ju det perfekta ordet för sångerna om olycklig kärlek, de som skär så i hjärtat men ändå är så vackra att lyssna på.
Magnus Carlson börjar med ett starkt kort, den välkända och pampiga Unchained Melody, en riktigt bra inledning på kvällen. Efter Candy Colored Clown ger han plats åt Lars Cleveman och hans stora, djupa stämma. Han sjunger fina All The Way och sedan Moon River i litet uptempo, vilket låter bra. Publiken jublar när så Freddie Wadling tar plats för Diamonds Are Forever.
Därefter hämtar Magnus Carlsson några örhängen från nyare tid: The Smiths Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me och Nick Caves Love Letter. Båda låter riktigt bra, dels tack vare Kalle Bagges fina arrangemang och den kompetenta orkestern, och dels för att Magnus Carlsson sjunger dem så väl; intensivt men ändå avslappnat, hängiven åt känslorna utan att de tar över melodin.
Cleveman tar över mikrofonen för en dånande Blue Velvet, Carlson kommer tillbaka för The Tracks of my Tears och Sinatras Cycles. Sedan sjunger Cleveland You'll Never Walk Alone, känslosamt och stadigt växande mot en stark slutstrof. Freddie Wadling kommer tillbaka och låter stadigare än tidigare i The World Is not Enough och Let's Dance i arrangemang som jag tycker riktigt mycket om.
De tre herrarna förenas och låter känslorna blomma ut i hela Speak Softly Love, med Lou Reeds Perfect Day som en glad knorr på slutet. Det här var en mycket fint sammansatt och genomförd konsert! Allra bäst intryck gjorde Magnus Carlson som suveränt stämde av känslorna mot musiken. Han sjöng varje sång som om det var hans egen historia som han berättade för oss, med djup inlevelse men utan att det tog något från de redan perfekta melodierna. För det krävs det att man kan sången utan och innan så att man kan slappna av, och att man ger sig hän men inte låter sitt eget ego ta överhanden. Allt det balanserar Magnus Carlson helt rätt, och hans röst är kongenial med musiken och en fröjd att höra.
Jag stannade kvar på Gustaf Adolfs Torg till nästa konsert, och detsamma (fast på scen) gjorde Goran Kajfes, Per "Ruskträsk" Johansson, Moussa Fadera och några andra musiker, vilka fick sällskap av ännu fler för att skapa Goran Kajfes Subtropic Arkestra. Den första låten de spelade lät som world music, om världen även innefattar rymden. Sedan fick de sällskap av den marockanska musikern Majid Bekkas som sjöng och spelade oud. Tillsammans skapade de musik som skiftar från stillsamt och lågintensivt till snabbt och högt. Jag tyckte om deras variation på en turkisk melodi i femtakt. Fastän de spelade den så länge blev den aldrig enahanda. Nästan lika mycket tyckte jag om den kontrollerade kakafoni av musik i sjutakt som de spelade mot slutet. Ännu ett bra upplägg på konsert, att låta alla som vill få höra några av våra bästa jazzmusiker spela framsynt musik! I avsaknad av en jazzfestival på Skeppsholmen är jag väldigt lycklig över att få höra så fantastisk musik en fin sommarkväll på Stockholms Kulturfestival.
Till tonerna av Speak Softly Love (från Gudfadern-filmerna) träder de tre gentlemännen in på scenen; Magnus Carlsson, Lars Cleveman och Freddie Wadling. Bandet BitterSweet Orchestra består av trummor och slagverk, gitarr, bas/ståbas, stråksektion, trumpet, saxofoner och vibrafon. Vibbra! Bittersweet, bitterljuv är ju det perfekta ordet för sångerna om olycklig kärlek, de som skär så i hjärtat men ändå är så vackra att lyssna på.
Magnus Carlson börjar med ett starkt kort, den välkända och pampiga Unchained Melody, en riktigt bra inledning på kvällen. Efter Candy Colored Clown ger han plats åt Lars Cleveman och hans stora, djupa stämma. Han sjunger fina All The Way och sedan Moon River i litet uptempo, vilket låter bra. Publiken jublar när så Freddie Wadling tar plats för Diamonds Are Forever.
Därefter hämtar Magnus Carlsson några örhängen från nyare tid: The Smiths Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me och Nick Caves Love Letter. Båda låter riktigt bra, dels tack vare Kalle Bagges fina arrangemang och den kompetenta orkestern, och dels för att Magnus Carlsson sjunger dem så väl; intensivt men ändå avslappnat, hängiven åt känslorna utan att de tar över melodin.
Cleveman tar över mikrofonen för en dånande Blue Velvet, Carlson kommer tillbaka för The Tracks of my Tears och Sinatras Cycles. Sedan sjunger Cleveland You'll Never Walk Alone, känslosamt och stadigt växande mot en stark slutstrof. Freddie Wadling kommer tillbaka och låter stadigare än tidigare i The World Is not Enough och Let's Dance i arrangemang som jag tycker riktigt mycket om.
De tre herrarna förenas och låter känslorna blomma ut i hela Speak Softly Love, med Lou Reeds Perfect Day som en glad knorr på slutet. Det här var en mycket fint sammansatt och genomförd konsert! Allra bäst intryck gjorde Magnus Carlson som suveränt stämde av känslorna mot musiken. Han sjöng varje sång som om det var hans egen historia som han berättade för oss, med djup inlevelse men utan att det tog något från de redan perfekta melodierna. För det krävs det att man kan sången utan och innan så att man kan slappna av, och att man ger sig hän men inte låter sitt eget ego ta överhanden. Allt det balanserar Magnus Carlson helt rätt, och hans röst är kongenial med musiken och en fröjd att höra.
Jag stannade kvar på Gustaf Adolfs Torg till nästa konsert, och detsamma (fast på scen) gjorde Goran Kajfes, Per "Ruskträsk" Johansson, Moussa Fadera och några andra musiker, vilka fick sällskap av ännu fler för att skapa Goran Kajfes Subtropic Arkestra. Den första låten de spelade lät som world music, om världen även innefattar rymden. Sedan fick de sällskap av den marockanska musikern Majid Bekkas som sjöng och spelade oud. Tillsammans skapade de musik som skiftar från stillsamt och lågintensivt till snabbt och högt. Jag tyckte om deras variation på en turkisk melodi i femtakt. Fastän de spelade den så länge blev den aldrig enahanda. Nästan lika mycket tyckte jag om den kontrollerade kakafoni av musik i sjutakt som de spelade mot slutet. Ännu ett bra upplägg på konsert, att låta alla som vill få höra några av våra bästa jazzmusiker spela framsynt musik! I avsaknad av en jazzfestival på Skeppsholmen är jag väldigt lycklig över att få höra så fantastisk musik en fin sommarkväll på Stockholms Kulturfestival.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar