Sally Mann på Fotografiska

Jag blir alltid tveksam när jag ser fotografier av namngivna personer i deras hemmamiljöer. Är det meningen att vi skall lära känna dem? Skall vi se deras liv som förebilder, eller kanske som inspiration? Eller skall vi se de svårigheter de har upplevet, och sympatisera och ursäkta dem? Svaret beror ju förstås av sammanhanget. En del dokumentära bildsviter ger större förståelse för en annan tidsepok eller hur människor märkts av ett oundvikligt hårt liv. Andra bilder kan avteckna något som kan tolkas allmängiltigt, och speglar och inkluderar mina erfarenheter, eller mytologiskt, eller estetiskt.

Flera av Sally Manns fotografier avbildar hennes familj i intima situationer. Fotona av de nakna unga barnen, rivna av kattklor eller nedkladdade av droppande godis, ser jag absolut inte som pornografi, och det är beklämmande att den tanken direkt måste dyka upp. Men jag ser dem ändå som problematiska, eftersom de är så väldigt utlämnande när de avbildar unga barn som inte själva kan avgöra om de vill synas för evigt nakna och utslängda på en soffa.
 

Det är mitt andra problem med bilderna: jag förstår inte den estetiska motiveringen. De avbildade hamnar i ett läge mitt emellan att posera för kameran och att glömma bort att den är där - ibland mer av det ena, ibland mer av det andra, men alltid i en förvirrande gråzon. I utställningen ingår även andra fotoserier, av multnande döda kroppar, av landskap i en gråskala som tar bort allt liv, men inget av det gör något stort intryck. Av fotografierna var det nästan inget som var vare sig vackert eller tänkvärt.

Länk till Fotografiskas sida om Sally Mann