onsdag 11 juli 2012

Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco

Mannen som för ordet hatar judar. Sida upp och sida ner berättar han om hur motbjudande de är till utseendet, att de är liderliga äktenskapsbrytare, att de är ateistiska och att bara tanken på dem har förmörkat mannens liv sedan barndomen. Tiraden avslutas med "Som tur är har jag aldrig träffat några judar ...". Genast tar ett nytt stycke vid: "Tyskar har jag känt och jag har till och med arbetat för dem: den lägsta sortens människor. En tysk producerar i genomsnitt dubbelt så mycket avföring som en fransman. ..."  och ytterligare två sidor om varför tyskar är ett så hemskt folk.

Så ett nytt stycke, med innehållet "Sedan jag blev fransk ... har jag förstått att mina nya landsmän är synnerligen lata, oärliga, långsinta, avundsjuka och så gränslöst högmodiga ... " och två hatfyllda sidor senare "Att jag blivit fransk berodde på att jag inte stod ut med att vara italienare." Vid det här laget är jag full i skratt åt den lille bittre gubben, lika fastlåst i sin allomfattande rasism som hans själsfränder i dagstidningarnas kommentarsfält (om än inte lika självömkande). Men det tar inte slut där: "Värst av alla är förstås jesuiterna." följt av "Jag hatar kvinnor, fastän jag inte vet särskilt mycket om dem."

Jag kan skratta åt gubben eftersom han talar ur en bok och jag inte tar honom på allvar. Men saken är den att han är modellerad efter verkliga personer, och de händelser han syltas in i har verkligen ägt rum (kanske inte exakt som boken förtäljer). I Baudolino berättade Umberto Eco om en flitig medeltida författare som fabulerade fram så fantasifulla sägner att de blev verkligare än verkligheten, och kanske lurar oss än idag. Mannen i Ecos nya bok är en liknande dokumentförfalskare, men en som skapar historier så fulla av hat att de misstankar och krig de hetsade fram inte mattats av än.

Trovärdigt kan han återskapa ett försvunnet original för en förfördelad kunds räkning - så ursäktar han till en början sin urkundsförfalskning. Men hans skicklighet tas snart i bruk för viktigare dokument än testamenten och födelsebevis. Olika underrättelsetjänster vill ha information om andra organisationers spionverksamhet och konspirationer, och de mest cyniska vänder sig direkt till den som kan ge dem dokumentet med den information de vill ha - märk väl, hellre dokumentet med den önskade informationen än själva bekräftelsen på att misstankarna är riktiga.

Nationer spionerar på varandra, kyrkans män fördömer spiritisterna, konspirationer med djävulen och andra demoner sägs försiggå i varje hörn, och frimurarna och judarna ligger bakom allt. Vår berättare är inte den enda som författar fantasifulla dokument när det behövs, och de olika förfalskarna stjäl från varandra och mördar varandra när det upptäcks. Och varje avslöjare av hemska konspirationer kan klämma litet mer pengar ur sina svavelosande berättelser om han litet senare "omvänder sig", gör avbön och berättar ytterligare några skrämmande detaljer. De olika organisationerna och deras grumliga motiv för att stötta eller störta varandra är så inflätade i varandra att man inte från en vecka till en annan kan veta vem som står på vilken sida.
 
Faktum är att jag inte heller bryr mig om att lägga på minnet vem som är lierad med eller mot vem, eller vem som talar. Istället njuter jag bara av hur varje förrädare blir förråd igen, hur man cyniskt förklarar varför man undergräver eller stödjer sina motståndare, och hur konversationer mynnar ut i nya hat-tirader liknande dem i början. De är lika oundvikliga som berättarens ingående beskrivningar av den mat han äter - i ingetdera av fallen kan berättaren låta bli att njutningsfullt räkna upp alla detaljer.

För den judehatande berättaren är det lätt att då och då smyga in antisemitism i de dokument beställarna diskuterar med honom. Till slut är det just det som det sista och värsta dokumentet mynnar ut i: Sions Vises Protokoll, det otäcka falsarium som världens allra dummaste människor tror på än idag. En nyckelscen med onda jude-äldste sedda uppifrån en natt på begravningsplatsen i Prag har vår förfalskare själv broderat ut, och han blir så tagen av sin inre syn att den börjar bli verklig för honom (jfr Baudolino!).

Vem är det då som har berättat? Det börjar som en dagbok delad av två män, kanske samma person, och kommenterad av en tredje. Det är ett helt onödigt grepp i mina ögon, och att jag inte bryr mig om att hålla reda på vem som är vem förtar inte nöjet med läsningen. Litet fånigt tycker jag också att det är att dagboken är inspirerad av ett möte med en österrikisk jude som kallas "Froïde". Dessa tricks tillför inget till berättelsen. Jag kan tycka att boken var c:a tvåhundra sidor för lång, men i gengäld är den lättläst och idealiskt illustrerad; gravyrer med citat ur texten och sidhänvisning under. Det tycker jag om! Jag är glad att jag hade gott om tid att läsa ut boken, för jag hade inte velat dras med den i flera veckor. Men trots att jag tog den som underhållning, var jag helt omvärvd av alla ödestyngda konspirationer under tiden jag läste den. Detta är inte Umberto Ecos bästa bok, men det är en viktig inlaga i vår syn på historia och sanning.

Fler böcker av Umberto Eco:
Gårdagens ö
Baudolino

2 kommentarer:

Börje sa...

Verkar vara en bok jag måste läsa. Finns visst i pocket dessutom. Tack för tipset.

Jenny B sa...

Den är verkligen läsvärd, men kanske ännu hellre Baudolino och Gårdagens ö, som innehåller mer av postitiv förundran och vetenskapliga experiment!