Berättaren i The Locked Room hade en barndomsvän, Fanshawe, som han förlorade kontakten med som vuxen. De två var bästa vänner, med det tillägget att berättaren beundrade Fanshawe och försökte efterlikna honom i några detaljer. Nu i vuxen ålder har Fanshawe försvunnit, men efterlämnat en önskan om att man skall sända efter hans bäste vän, vår berättare. I lägenheten Fanshawe delade med sin hustru Sophie finns en garderob full av det han har skrivit under alla år, romaner, dikter och pjäser, och han ger vår berättare uppgiften att antingen bränna allt eller låta publicera det.
Författare talar ofta om att känslan att ge ut en bok liknar känslan att släppa ut ett barn i världen. Nu kan de inte längre skydda eller hjälpa barnet, utan bara hoppas att omvärlden skall förstå och älska det som de själva. Med en författare som är död och explicit lämnar sitt livs verk i en annans händer blir den aspekten ännu tydligare. Och till råga på allt var dessutom Sophie gravid när Fanshawe försvann, så han har även lämnat efter sig barnet Ben.
Efter hand som händelserna utvecklas börjar jag se historien som ett exempel på hur en individ utan egenskaper, vår berättare, går från ett inget till ett helt då han blir mottagare av beståndsdelarna i ett fullödigt liv. När han beslutar att Fanshawes verk skall ges ut, visar de sig bli så populära att han och Fanshawes änka kan leva gott på intäkterna för resten av livet. Den djupa attraktionen till Sophie är besvarad, och snart har han alltså en egen familj med Sophie och Ben. När idén uppstår att någon bör skriva Fanshawes biografi, får vår berättare en uppgift och användning för sina egna kunskaper i research och skrivande. Men av ett lyckligt slut efter tjugo sidor skapas ju ingen metafysisk deckarhistoria. Det liv som Fanshawe har lämnat efter sig åt sin bäste vän har dragit in honom steg för steg men börjar nu bli ett svart hål som obönhörligt suger honom nedåt.
Som science fiction-läsare är jag van vid att inventera och analysera invecklade teorier om universums uppbyggnad, uppkomsten av intelligens och tidsresor ned till minsta skruv. Det är också vad jag försöker göra med de skiftande identiteterna i New York-trilogin. Det går inte ihop helt, men det är kanske inte meningen att allt skall stämma. Pusslandet för att förstå sammanhanget mellan namnen som dyker upp görs om intet av hur berättelserna säger emot varandra. Att ändå försöka kan få en att antingen fnysande slå ifrån sig hela företaget som intellektuellt navelskåderi, eller att acceptera att förhållanden inte alltid stämmer exakt, vare sig i verkligheten eller fiktionen.
*** Milda spoilers***
Skall man lita på berättaren i denna den sista boken i New York-trilogin? När den tar sin början har han enbart skrivit kritik och artiklar, inga skönlitterära verk, men mot slutet av boken säger han att det är han som har skrivit de två föregående böckerna i trilogin. Vill man tvinga sig till en enkel förklaring kan man då se de två böckerna som hans egna försök till fantasier kring situationer i sitt tidigare liv: Han stötte på Peter Stillman i en bar i Paris, och han visste att detektiven Quinn försvunnit under ett uppdrag (City of Glass). Han berättade också att han under sitt jobb som folkräknare hittade på människor med intrikata familjeförhållanden och namngav dem efter teman som presidenter och färger (Ghosts).
Fastän jag brukar tycka om hur personer från en bok dyker upp i en annan, och fastän jag gillar hur identiteterna i Austers böcker är något som kan lånas och kanske lever på egen hand utanför den som skapade dem, är jag inte helt nöjd med att kretsloppet inte sluts ordentligt. Jag tycker om detta tema men önskar också att Auster gett sina historier mer mänsklighet och fler känslor, så att de inte verkat så konstruerade efter en idé. Jag kommer ändå att läsa fler av hans böcker för att se vad han har att säga.
Fler böcker av Paul Auster:
City of Glass
Ghosts
The Brooklyn Follies
4 3 2 1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar