How to live safely in a science fictional universe av Charles Yu

Charles Yu är huvudpersonen i boken skriven av en man med samma namn. Charles Yu bor inuti sin tidsmaskin, men frågan är om han inte också lever inuti boken. Det finns en bok i historien, en som är skriven av Charles Yu och överlämnad till Charles Yu i början av tidsloopen då boken kommer att skrivas. Medan Charles Yu läser boken i den fiffiga läs- och skrivmaskinen hans tidsmaskin innehåller, skrivs innehållet om synkront med hans tankar, så det är aldrig riktigt säkert om han läser eller skriver orden, eller båda två samtidigt.

I första halvan av boken bor Charles Yu inuti sin tidsmaskin, och det har han gjort i många år. Fast "tid" är ett flytande begrepp, när man arbetar med tidsresor. Charles Yu är reparatör och söker upp människor som fastnat med sina tidsmaskiner på grund av handhavandefel. Felet består oftast i att de ville göra något olämpligt, för det går inte att resa i tiden precis som man vill.

Det science fictional universe som Charles Yu lever i är ett som har knoppats av från, antar jag, det vi hade från början. En del är ofullständiga, och kan ha varierande tillämpningar av fysikens lagar. Berättelsen antyder att där kan ske hjälte-äventyr av icke-vardaglig art, och ju mer science fictional ett område är, desto dyrare är det att leva där.

Många liknande detaljer om världens beskaffenhet nämner Charles Yu i förbifarten, men tyvärr inte tillräckligt många för att jag skall tycka att jag får grepp om den fysiska realiteten. Däremot berättar Charles Yu väldigt mycket om vad tidsresor innebär; vilka förutsättningar och restriktioner de har och hur de kan användas. Men istället blir lagarna för tidsresor förvirrande på grund av den stora mängden information, och av hur mycket som Charles Yu kommer på under bokens/resans gång.

Främsta anledningen till att informationen går förlorad är att den drunknar i Charles Yus överlastade prosa. Det vi läser är till största delen hans inre monolog, som är en blandning av återblickar, återberättande av vad som händer och spekulation om vad som kan komma att hända. Då och då studsar han ut i helt ovidkommande detaljer som inte har någon inverkan på handlingen förutom att få den att halta. Och hela tiden staplar han meningar på varandra; tio korta eller en jättelång med tio bisatser åtskilda med komma. Allt får tre förklaringar med olika ord i samma mening. Det är otroligt irriterande. Här är ett exempel:

Our house was a collection of silences, each room a mute empty frame, each of us three oscillating bodies (Mom, Dad, me) moving around in our own curved functions, from space to space, not making any noise, just waiting, waiting to wait, trying, for some reason, to not disrupt the field of silence, not to perturb the delicate equilibrium of the system.

På så gott som varje sida kommer sådana upprepningar, uppblandade med halvt trovärdiga utsagor om tidsresandets natur. Meningar som den ovan hade man kunnat korta ned med fyra femtedelar. Men då hade inte mycket blivit kvar av boken. Och det är heller inte mycket som stannar kvar i mitt minne efteråt.