I Kunsthalle Wien pågår nu i juli två utställningar. Den ena är Parallellwelt Zirkus/The Circus as a Parallell Universe, där olika konstnärer visar cirkuslivet ur olika synvinklar. Jag tycker om tavlorna med "samlarkort" som visar bilder från början av 1900-talet av såväl hårdtränade artister som "freaks"; dvärgar, siamesiska tvillingar och liknande. Fastän de pekar ut cirkusmänniskor som annorlunda, visas de ändå upp med en viss värdighet.
En del andra verk gör mig dock litet beklämd på olika sätt. I en platsbyggd installation ser man två dockor som arbetar med reparation och annat utanför en parkerad cirkusvagn, vilket är en viktig aspekt av cirkuslivet. Men i vagnens fönster projiceras en clownsilhuett gående på stället mot en bakgrund som liknar helveteseld. Vad skall det föreställa? Clownen som gråter bakom masken? Sisyfosarbetet av att göra samma sak varje dag i olika städer? Det är kopplingar som det känns ytligt att göra, men jag ser inga andra. Och ändå är verket av samme Peter Blake som samlat korten, om jag minns rätt.
Ulrike Ottingers film och foton Freak Orlando visar människor som skulle kallats freaks och fått leva på cirkus för hundra år sedan (dvärgar, damen utan underkropp), och "vanliga" sexuellt annorlunda personer som lever ut en sadomasochistisk auktion. De verkar ha roligt, men är jag bjuden till deras fest, eller vad vill de säga? Allra minst tycker jag om konstnären och hennes vänner som klätt ut sig till clowntyper i olika färggranna kläder. Vad har de för roller? i cirkusvärlden har clownerna viktiga uppgifter och arbetar hårt för att hitta en specialitet och bli bra på den. Det är inget man bara kan valsa in i för att det ser kul ut.
Som motvikt visas foton ur Fellinis La Strada och hela Chaplins underbara The Circus. När jag ser de brottstyckena vill jag se hela filmerna. Jag tror att de ger en mer intressant och fullödig bild än utställningen på Kunsthalle Wien.
Den andra utställningen är Cut-ups, Cut-ins, Cut-outs som handlar om William S. Burroughs liv. Den är väl disponerad, med fokus på olika perioder och tekniker i Burroughs liv i olika rum. Det första som möter en besökare är en sal med foton av Burroughs på väggarna och hans Cut-up-verk under glas: artiklar och berättelser han skrev, tidningar han och hans vänkrets producerade och fyllde med sina egna alster. Vännerna utgjordes av andra viktiga beat-poeter som Allen Ginsberg, Brion Gysin och Jack Kerouc, och även medlemmarna i The Beatles, främst Paul McCartney.
Jag måste säga att när jag stannar för att läsa berättelserna så har jag varken tålamod eller intresse av att följa dem till slut. Det krävs mycket inlevelse för att (vilja) följa den hoppande handlingen och de framrusande intrycken. Säkert var det inte meningen att en hel tidning skulle läsas i ett svep, snarare några artiklar i sällskap med en whisky eller tyngre droger, som inspiration eller bekräftelse på sitt eget bohemliv. Men när man ser alla verk sida vid sida är de väldigt likartade, och dessutom inåtvända, självupptagna och upprepande; Tangier, revolver, rån, rymma, solnedgång. Eller sidorna med ord upprepade i mönster.
På ett annat ställe nämns att Burroughs var mycket intresserad av självhjälpsböcker och samlade på sig många av dem. I flera brev till bekanta understryker han också kraftigt att scientologi kan hjälpa en människa till insikt mycket snabbare och bättre än vad flera års psykologi kan, vilket får mig att tvivla på hans urskillningsförmåga.
Experimenten med cut-up-metoden spillde över till fotocollage och till ljudtejper, det senare i samarbete med The Beatles som använde tekniken i Tomorrow Never Knows 1965. Den låten är förstås ett mästerverk, men det mer renodlade exempel som spelas i en av salarna är mest irriterande. Fotocollagen säger mig heller inte så mycket, och än mindre intresseras jag av konstverken som fullbordats med pistolskott; de är alla så personliga i så måtto att de vittnar om ögonblick man borde ha varit med om för att kunna uppskatta. Jag förstår att Burroughs och hans vänner levde ett spännande liv, men det jag ser inspirerar mig inte. Men jag tror ändå att jag vill läsa Naked Lunch för en chans till inblick i tidens anda.
En del andra verk gör mig dock litet beklämd på olika sätt. I en platsbyggd installation ser man två dockor som arbetar med reparation och annat utanför en parkerad cirkusvagn, vilket är en viktig aspekt av cirkuslivet. Men i vagnens fönster projiceras en clownsilhuett gående på stället mot en bakgrund som liknar helveteseld. Vad skall det föreställa? Clownen som gråter bakom masken? Sisyfosarbetet av att göra samma sak varje dag i olika städer? Det är kopplingar som det känns ytligt att göra, men jag ser inga andra. Och ändå är verket av samme Peter Blake som samlat korten, om jag minns rätt.
Ulrike Ottingers film och foton Freak Orlando visar människor som skulle kallats freaks och fått leva på cirkus för hundra år sedan (dvärgar, damen utan underkropp), och "vanliga" sexuellt annorlunda personer som lever ut en sadomasochistisk auktion. De verkar ha roligt, men är jag bjuden till deras fest, eller vad vill de säga? Allra minst tycker jag om konstnären och hennes vänner som klätt ut sig till clowntyper i olika färggranna kläder. Vad har de för roller? i cirkusvärlden har clownerna viktiga uppgifter och arbetar hårt för att hitta en specialitet och bli bra på den. Det är inget man bara kan valsa in i för att det ser kul ut.
Som motvikt visas foton ur Fellinis La Strada och hela Chaplins underbara The Circus. När jag ser de brottstyckena vill jag se hela filmerna. Jag tror att de ger en mer intressant och fullödig bild än utställningen på Kunsthalle Wien.
Den andra utställningen är Cut-ups, Cut-ins, Cut-outs som handlar om William S. Burroughs liv. Den är väl disponerad, med fokus på olika perioder och tekniker i Burroughs liv i olika rum. Det första som möter en besökare är en sal med foton av Burroughs på väggarna och hans Cut-up-verk under glas: artiklar och berättelser han skrev, tidningar han och hans vänkrets producerade och fyllde med sina egna alster. Vännerna utgjordes av andra viktiga beat-poeter som Allen Ginsberg, Brion Gysin och Jack Kerouc, och även medlemmarna i The Beatles, främst Paul McCartney.
På ett annat ställe nämns att Burroughs var mycket intresserad av självhjälpsböcker och samlade på sig många av dem. I flera brev till bekanta understryker han också kraftigt att scientologi kan hjälpa en människa till insikt mycket snabbare och bättre än vad flera års psykologi kan, vilket får mig att tvivla på hans urskillningsförmåga.
Experimenten med cut-up-metoden spillde över till fotocollage och till ljudtejper, det senare i samarbete med The Beatles som använde tekniken i Tomorrow Never Knows 1965. Den låten är förstås ett mästerverk, men det mer renodlade exempel som spelas i en av salarna är mest irriterande. Fotocollagen säger mig heller inte så mycket, och än mindre intresseras jag av konstverken som fullbordats med pistolskott; de är alla så personliga i så måtto att de vittnar om ögonblick man borde ha varit med om för att kunna uppskatta. Jag förstår att Burroughs och hans vänner levde ett spännande liv, men det jag ser inspirerar mig inte. Men jag tror ändå att jag vill läsa Naked Lunch för en chans till inblick i tidens anda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar