Det blev en jazzfestival i sommarkvällen ändå! Stockholm Jazz har flyttat till hösten, och inomhus, men sista dagen på festivalen med amerikanskt tema valde man att ta några kliv in i jazzriket, med gott resultat. Men först några löpningar över det röda leksakspianots lilla tangentbord i John Cages Svit för leksakspiano (1948). Sedan slog sig Bengt Forsberg ned vid den stora flygeln och fortsatte med Dream Shadows Ragtime (1970) av William Bolcom. Speciellt inledningen hade några av de typiska kännetecknen för ragtime; kaskader av toner med ett tufft anslag, men litet dämpat och med en just drömsk ton som tog över stämningen mer och mer.
Brad Mehldau är en begåvad pianist och kompositör, som spelar jazz med en tydlig grund av klassisk musik. Han har skrivit några Love Songs (2008-2009), tonsatta dikter, och av dem sjöng Annika Skoglund ackompanjerad av Bengt Forsberg We Met at the End of the Party, Twilight, Because och (den mest spännande av sångerna sett till såväl text som musik) it may not always be so.
Sådan tur att det fortfarande stod två flyglar framme! När Monica Dominique kom in hade Bengt Forsberg ändå en egen flygel att ha som basläger. (Var kommer alla flyglar ifrån?! Hur får de plats? Var är de när de inte syns?) Vid klivet in i den rika floran av evergreens som utgör The Great American Songbook fick vi två sånger bespeglade ur en mer klassisk synvinkel av Forsberg: The Man I Love i form av Earl Wilds etyd, och senare Jeanie With the Light Brown Hair.
Men framför allt var det Monica Dominique och Annika Skoglund, båda kunniga och samstämta, som framförde några av mina älsklingssånger och några som jag ännu inte omfamnat helt: före paus The Man I Love, Sophisticated Lady och All the Things You Are. Efter paus och Bengt Forsbergs inledande perspektiv blommade Annika Skoglunds ut till sin fulla nyansrikedom, och sångerna som följde var kvällens höjdpunkter: Jeanie With the Light Brown Hair, Can't Help Lovin' Dat Man, Lush Life, underbara Someone To Watch Over Me och Summertime. Allhelgonakyrkan fylldes till sista raden av känslorna och de intrikata harmonierna som skapats av Stephen Foster, Duke Ellington, George Gershwin och de andra gudabenådade kompositörerna.
Sist dök Percy Grainger upp igen, liksom Erik Risberg som tog plats vid flygeln mitt emot Bengt Forsberg för en Fantasi för 2 pianon över George Gershwins "Porgy and Bess". Jag är inte odelat förtjust i medleyn av omtyckta sånger, men det här var ett bra sätt att få höra de odödliga melodierna ur Porgy and Bess, och bli påmind om hur många och hur fina de är. De två flyglarna framförde musiken taktfast och med stor energi, vilket inte var helt lyckat för nyansrikedomen, men när ljuvliga Bess, You Is My Woman Now dök upp i tonsvallet mjuknade musiken till den fina kärleksförklaringen.
Jag är mycket tacksam för det fina programmet som Bengt Forsberg, alla övriga musiker och Kammarmusikens Vänner har sammanställt och framfört! Jag ser fram emot många fler konserter och festivaler i föreningens regi.
Brad Mehldau är en begåvad pianist och kompositör, som spelar jazz med en tydlig grund av klassisk musik. Han har skrivit några Love Songs (2008-2009), tonsatta dikter, och av dem sjöng Annika Skoglund ackompanjerad av Bengt Forsberg We Met at the End of the Party, Twilight, Because och (den mest spännande av sångerna sett till såväl text som musik) it may not always be so.
Sådan tur att det fortfarande stod två flyglar framme! När Monica Dominique kom in hade Bengt Forsberg ändå en egen flygel att ha som basläger. (Var kommer alla flyglar ifrån?! Hur får de plats? Var är de när de inte syns?) Vid klivet in i den rika floran av evergreens som utgör The Great American Songbook fick vi två sånger bespeglade ur en mer klassisk synvinkel av Forsberg: The Man I Love i form av Earl Wilds etyd, och senare Jeanie With the Light Brown Hair.
Men framför allt var det Monica Dominique och Annika Skoglund, båda kunniga och samstämta, som framförde några av mina älsklingssånger och några som jag ännu inte omfamnat helt: före paus The Man I Love, Sophisticated Lady och All the Things You Are. Efter paus och Bengt Forsbergs inledande perspektiv blommade Annika Skoglunds ut till sin fulla nyansrikedom, och sångerna som följde var kvällens höjdpunkter: Jeanie With the Light Brown Hair, Can't Help Lovin' Dat Man, Lush Life, underbara Someone To Watch Over Me och Summertime. Allhelgonakyrkan fylldes till sista raden av känslorna och de intrikata harmonierna som skapats av Stephen Foster, Duke Ellington, George Gershwin och de andra gudabenådade kompositörerna.
Sist dök Percy Grainger upp igen, liksom Erik Risberg som tog plats vid flygeln mitt emot Bengt Forsberg för en Fantasi för 2 pianon över George Gershwins "Porgy and Bess". Jag är inte odelat förtjust i medleyn av omtyckta sånger, men det här var ett bra sätt att få höra de odödliga melodierna ur Porgy and Bess, och bli påmind om hur många och hur fina de är. De två flyglarna framförde musiken taktfast och med stor energi, vilket inte var helt lyckat för nyansrikedomen, men när ljuvliga Bess, You Is My Woman Now dök upp i tonsvallet mjuknade musiken till den fina kärleksförklaringen.
Jag är mycket tacksam för det fina programmet som Bengt Forsberg, alla övriga musiker och Kammarmusikens Vänner har sammanställt och framfört! Jag ser fram emot många fler konserter och festivaler i föreningens regi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar