På den stora utställningen på Moderna Muséet för snart fem år fick jag veta mer om Olle Bærtlings motivation för sina tavlor. Jag har slutat att försöka se dem som förelöpare till en framtid utan gräs och buskar, och försöker se dem som fönster till något helt annat. Jag har svårt att älska de starka färgerna, men kan tycka riktigt mycket om hans stora stålskulpturer som bara visar de diagonalt liggande strecken.
I salarna på Lars Bohman Gallery hänger tavlor i Bærtlings mest kända stil som han målade under 1950- och 1960-talet. Men där finns också verk från femtiotalet i en vanligare geometrisk stil: fortfarande raka streck, men mest horisontella och vertikala; räta vinklar; små detaljer som samsas med stora objekt; mildare och mer harmoniserande färger. En del påminner till och med om serierutor, och det är roligt att se alla tavlor! Jag har lättare att låta fantasin hitta igenkänning och historier i de formerna.
Det är inte så överraskande att Bærtling prövade sig fram innan han hittade sin egenart, men det var intressant att få se dem utställda tillsammans med hans senare verk. Jag kan ändå inte säga att Bærtling hör till mina favoritkonstnärer. Det är roligt att kunna känna igen hans konst i offentligheten, men jag har aldrig upplevt att de förhöjt stämningen i rummen.
Länk till Lars Bohman Gallerys sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar