Complete Prose av Woody Allen

Under 1960- och 1970-talet skrev Woody Allen korta historier som publicerades i tre böcker: Getting Even (1971), Without Feathers (1975) och Side Effects (1980). Flera av berättelserna publicerades först i The New Yorker och liknande tidskrifter, och i bokform blir de bara några sidor långa. De passar nog bra som absurt humoristiska avbrott i annan läsning, för själv har jag svårt att läsa flera i rad. Det tog mig faktiskt ett par år att komma igenom den här samlingen.

I de korta styckena är det ofta en berättarröst som sakligt och vänligt informerar läsaren om sitt eller en annan persons förvirrade och ofta oturliga öde. Eller en vetenskaplig traktat över en persons tvättlistor, eller så beskrivs en detektivhistoria i fejkad noir-stil. Det dröjer sällan många meningar innan osannolika händelser börjar hopa sig, tillsammans med till synes ovidkommande kommentarer, så många och så dråpliga att jag genast blir övermätt. Så här beskrivs en av sommarkurserna som en college eject fått i sin post:

PSYCHOPATHOLOGY: Aimed at understanding obsessions and phobias, including the fear of being suddenly captured and stuffed with crabmeat, reluctance to return a volleyball serve, and the inability to say "mackinaw" in the presence of women. The compulsion to seek out the company of beavers is analyzed.

Jag vet att många uppskattar den här litet surrealistiska komiken, som blandar intellektuellt med burleskt i pedantisk detalj. Den är ganska olik det Woody Allen har producerat på senare år, och jag föredrar filmer som Kulregn över Broadway och Midnight in Paris framför till exempel 1973 års Sleeper.

Den sista samlingen, Side Effects, är den jag kan uppskatta bäst. Där får det gå flera meningar, till och med flera sidor, innan någon förvandlas till broccoli och en parentes förklarar att han dog olycklig utan att någon visste om hans kärlek till styltor. Jag tycker bättre om när det surrealistiska smyger sig in i något till synes konventionellt. Men om man gillar kortnoveller som svämmar över av absurditeter under ett nät av formaliteter, så är nog Woody Allens samlingar ett bra val.