Den internationellt sammansatta och uppskattade kvartetten Michelangelo gästade åter Stockholms Konserthus med ett program med stor variation. När konserten började täcktes Stockholms gator av snöslask, när vi kom ut efteråt sken solen och det lömska slasket hade smält bort. Kanske skedde det under det första stycket, Haydns Stråkkvartett i B-dur (1796-97) som kallas "Soluppgången". Det är ett vackert namn, men stycket berörde mig inte. Visst var det habilt komponerat och spelat, men så stabilt och jämnt att det hade kunnat försvinna i ett bakgrundsbrus. Mina moderna öron hade önskat något mer romantiskt eller något mer utmanande och vågat, och kanske hade en annan ensemble låtit mer temperament lysa igenom.
Utmanande klanger kan man ju förvänta sig av Béla Bartók, men hans Stråkkvartett Nr 1 (1909) började i samma jämna lunk som Haydn slutade. Tack och lov började musiken röra på sig i andra satsen, och i tredje satsen slog den ut i större uttryck och mer engagerande klanger.
Det var dock efter paus som min belöning kom: Antonín Dvoráks Stråkkvartett nr 12 "Den amerikanska" (1893). Den har jag älskat länge och ofta lyssnat på. Fastän den inte är direkt naturlyrisk, porlar musiken ibland fritt som vatten genom ett landskap. Det är ett verk fullt av vackra melodier, energiska och dansanta men inte utan allvar. Så bra, så bra även om Michelangelokvartetten gärna hade fått låta litet friare i tempo och nyanser. Kanske ville man inte förvirra den nyligen inbytte andreviolinisten, som för övrigt skötte sin stämma felfritt genom hela konserten.
Som extranummer fick vi en ljuvlig blomma och ännu mer hopp om vår: ett innerligt och vackert framförande av Puccinis Chrysantemum.
Utmanande klanger kan man ju förvänta sig av Béla Bartók, men hans Stråkkvartett Nr 1 (1909) började i samma jämna lunk som Haydn slutade. Tack och lov började musiken röra på sig i andra satsen, och i tredje satsen slog den ut i större uttryck och mer engagerande klanger.
Det var dock efter paus som min belöning kom: Antonín Dvoráks Stråkkvartett nr 12 "Den amerikanska" (1893). Den har jag älskat länge och ofta lyssnat på. Fastän den inte är direkt naturlyrisk, porlar musiken ibland fritt som vatten genom ett landskap. Det är ett verk fullt av vackra melodier, energiska och dansanta men inte utan allvar. Så bra, så bra även om Michelangelokvartetten gärna hade fått låta litet friare i tempo och nyanser. Kanske ville man inte förvirra den nyligen inbytte andreviolinisten, som för övrigt skötte sin stämma felfritt genom hela konserten.
Som extranummer fick vi en ljuvlig blomma och ännu mer hopp om vår: ett innerligt och vackert framförande av Puccinis Chrysantemum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar