Flickan i fracken är Siri von Essen, kvinnan från En dåres försvarstal och ett konglomerat av de kvinnor som August Strindberg i sina verk och i sitt liv älskade, dyrkade, hatade och lät sig hatas av. Hon, kvinnan på scenen, är skådespelerska och en roll i litteratur hon inte skrivit själv. Kring henne rör sig Han, mannen som skriver böckerna och regisserar skådespelerskan.
Hon är klädd i svarta byxor och vit väst, och vid vissa tillfällen tar hon på fracken och kompletterar sitt utseende som kompetent medspelare. Han är klädd i vitt långärmat underställ med säckig rumpa, mer avklädd än om han hade varit naken. Han rör sig kring Henne med kärleksförklaringar så poetiska att de blir till krav. Under föreställningens gång kommer han att yttra sina teorier om hur kvinnor älskar (låter sig älskas) och män älskar, som om de vore oemotsägliga sanningar. Därtill intima skildringar av hur Hon manipulerar honom tills han kryper för henne, det som hon älskar mest av allt. Orden är Hans, de är hämtade ur Strindbergs brev och verk.
Det är Han som beskriver och Hon som beskrivs. Men framför oss på scenen ser vi kvinnan inte helt tyglad av orden. Hon följer instruktionerna och säger sina repliker, men hon värjer sig mot att bli inskriven i ett fack. Ibland sker det i högljudda gräl, ibland nästan omärkligt under ytan, ibland tar det form i hela hennes varelse och Hon blir en säker, oberoende och fulländad person.
Magnus Roosman har bearbetat Strindbergs ord till ett kompakt drama och regisserat föreställningen om mannen och kvinnan (och berättat om det på Dramatens blogg), och det har blivit mycket bra. Tjat-grälen som upprepas med replikerna i den andras mun säger mer än bara orden de innehåller. Jag älskar den långa pausen i mitten. Mattias Silvell är intensiv i såväl dyrkan av som frustration över Henne. Helt enastående är Jennie Silfverhjelm, som med små precisa antydningar i sin säkra gestalt kan visa hur Hon drivs och hejdas av (Hennes) egen vilja mot vad författaren, regissören och Han önskar av henne. Den här fysiska omstöpningen av Strindbergs ord och känslor är mycket sevärd.
Länk till Dramatens sida om Flicka i frack
Det är Han som beskriver och Hon som beskrivs. Men framför oss på scenen ser vi kvinnan inte helt tyglad av orden. Hon följer instruktionerna och säger sina repliker, men hon värjer sig mot att bli inskriven i ett fack. Ibland sker det i högljudda gräl, ibland nästan omärkligt under ytan, ibland tar det form i hela hennes varelse och Hon blir en säker, oberoende och fulländad person.Magnus Roosman har bearbetat Strindbergs ord till ett kompakt drama och regisserat föreställningen om mannen och kvinnan (och berättat om det på Dramatens blogg), och det har blivit mycket bra. Tjat-grälen som upprepas med replikerna i den andras mun säger mer än bara orden de innehåller. Jag älskar den långa pausen i mitten. Mattias Silvell är intensiv i såväl dyrkan av som frustration över Henne. Helt enastående är Jennie Silfverhjelm, som med små precisa antydningar i sin säkra gestalt kan visa hur Hon drivs och hejdas av (Hennes) egen vilja mot vad författaren, regissören och Han önskar av henne. Den här fysiska omstöpningen av Strindbergs ord och känslor är mycket sevärd.
Länk till Dramatens sida om Flicka i frack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar