Popaganda 2011 fredag

Eriksdalsbadet är en så bra plats för en festival: stora ytor att röra sig på, en exotisk doft av klor från bassängerna och skymtar av T-banetåg. Två välplacerade scener där banden avlöser varandra är också den optimala lösningen för att man inte skall behöva missa en enda takt av musiken man vill höra. Fredagen börjar med solsken och vädret är ljummet hela kvällen. Synd bara att ljudet låter så skrälligt ur högtalarna. Det är det enda som är dåligt, men å andra sidan är ju musiken det allra viktigaste på festivalen. Ja, förutom för dem som kommit för att visa upp mormors finaste klänning eller imponera på en ny flickvän och pratar genom hela konserterna.

Jag kommer i tid för att höra Saint Etienne från början. Utan några om och men kliver de in på scenen och börjar genast med You're In a Bad Way. De spelar förstås gamla favoriter som Only love can break your heart och Who do you think you are, men också nya låtar. Ibland vinglar de taktfasta synttrummorna ned i eurodiscodiket, men det är OK på den soliga eftermiddagen. Jag tycker om Method of Modern Love, trots ögonblick av falsksång och det allmänt skrälliga ljudet. She's on the phone är en bra avslutning.

När Henrik Berggren dyker upp på scenen tjuter kidsen som på värsta Justin Bieber-konserten, liksom när han säger att han skall spela en BD-låt. Trumpeten låter fint till Berggrens nerviga stämma. Sångerna är finstämda, men för mig flyter de faktiskt ihop till oigenkännlighet efter en halvtimme.

På den lilla scenen timmen innan försvinner tyvärr Cults ganska fina låtar i ett bullrigt ljud, och sångerskan hörs ofta knappt alls. Litet bättre lyckas Is Tropical nå ut med sitt sound. De gör energiska, melodiska och roliga låtar, men de känns anonyma. De får säkert upp partyhumöret för alla dem som väntar på The Go! Team. De i sin tur uppmanar sin publik att dansa genom hela konserten. Själv tycker jag att de låter urtråkiga. Men det finns ju många som gärna dansar, hoppar och spiller öl under nästan vilken konsert som helst, så nu fick de sitt.

Serenades var konserten jag sett fram emot mest under fredagen. Vackra låtar, fina arrangemang och en eklektisk uppsättning med goda musiker är en bra början, men än en gång försämrades allt av det dåliga ljudet, som bara blev bullrigt och skramligt. Även medhörningen måste ha varit dålig, för när sången väl hördes, så lät den inte bra. Ändå var det en bra konsert med stark känsla från scenen och i publiken. Jag vill höra mycket mer av Serenades, både på skiva och live under bättre förutsättningar.

Sista uppträdandet var Arcade Fire. Redan några minuter innan start började "förfilmen", följt av några sekunder ur musikvideon The Suburbs, på den snygga tredelade bildskärmen. Men vad som syntes under bandets första låt var den mest romantiska vy som finns: palmer vid en lagun i solnedgång. Bilderna växlade från låt till låt, och korsklipptes ibland med konsertbilder som gjorts psykedeliska med gröntoning. Det är sällan man ser bildspel som är så goda bakgrunder till musiken utan att ta över. Spike Jonze långa film till The Suburbs ger en ännu mer kuslig dimension till den vemodiga texten.

Jag har tidigare inte varit så förtjust i Arcade Fire. Deras ljudmattor har låtit antingen irriterande eller sövande för mig. Men det var för att jag inte hade hört dem live. När bandet spelar på scenen får deras musik nerv och allvar. Nu är jag väldigt glad över att ha hört Arcade Fire live, och skall minnas den känslan när jag hör dem nästa gång.

Länk till popaganda