Resenären & Banemannen av Tommy Gustafsson

 Gudarna har lämnat Nandoria. De flesta som lever nu vet inget annat än att gudarna är borta, och en del känner till legenderna om hur de fjättrades och förvisades. Några få har levt så väldigt länge att de minns hur det var när gudarna levde bland dem. En av dem är Graldek, som börjar bli trött på sitt enahanda småstadsliv. Men när den unge mannen Ric dyker upp i hans liv, utan minne av vem han är och var han kommer ifrån, väcks tanken hos Graldek att detta är Resenären som skulle kunna släppa in gudarna i världen igen.

Vad skall Resenären göra för att åstadkomma detta? Det är svårt att veta, för någon har rivit ut just de sidorna i alla böcker som innehåller profetian som talar om det.
Så vi vet att någon eller förmodligen flera andra vill stoppa Resenären, med list, våld och magi. Graldek hör till ett sällskap som är tränat i allt detta, men det finns även andra sammanslutningar med syften på tvärs mot dem, och vem vet om gamla vänner ännu är att lita på. Inte bara Graldek och Ric utan flera andra behöver snart fly genom Nandorias länder, för att skydda sina liv och för att komma fram till vad de är ämnade för. På vägen får vi veta mer om de gamla legenderna, och möter otäcka naturväsen och gastar och minst lika otrevliga människor med egna planer för våra huvudpersoner.

Tommy Gustafsson har en god känsla för detaljer - att inte kunna stödja på en skadad lem, hur omgivningen ser ut i en pressad situation. Det händer att de här observationerna stoppar upp handlingen just när är mycket annat på gång, vilket gör att man inte uppskattar dem så mycket som man hade kunnat om de kommit under lugnare perioder i handlingen. Jag hade också gärna läst mer om Graldeks saknad efter gudarna, varav en ju var hans nära vän, om de mystiker som fortfarande sjunger och utför ritualer i templen, och fått händelserna kring gudarnas förvisning mer förankrade. Men det är intressant att få höra kraftuttryck och andra ordspråk som bygger på en bakgrund vi inte behöver veta allt om, och de många väsendena och gudarna i Nandoria vittnar om en rik fantasi.

Spring Uje Spring

 När scenshowen Spring Uje Spring blev film med samma namn skiljde sig det nya manuset både från showens manus och från Uje Brandelius verkliga liv. Det gemensamma för alla tre, och fokus för berättelserna, är att Uje Brandelius diagnosticeras med Parkinsons sjukdom. I den föreliggande filmen döljer han det först för sina närmaste, vilket han berättat att han inte gjorde i verkligheten. Så kan det ändå ske för många andra, och det är oerhört lätt att sympatisera med en människa som just fått en svår diagnos och inte vill berätta kanske för att hen inte vill tro på den, inte vill acceptera att den är på riktigt, inte vill belasta sina närmaste, inte vill att livet skall förändras och försämras. 

Tyvärr gör inte filmen det bästa av de här känslorna. Istället får vi se allmänt skavande ytor mellan Uje och omvärlden i form av korkade och oförstående medmänniskor och en alltmer lättirriterad Uje. Och tyvärr är de här dummerjönsinslagen formaterade som skojsiga skämt det är tänkt att man skall flina överseende åt; clickbait-diskussionerna på radioprogrammet där Uje arbetar, att programmet alltid varvar inslagen med Dansa Pausa, att alla Uje möter på de oerhört pretentiösa fritidssysselsättningarna för minstingen frågar om de bor i bostadsrätt i Bredäng, där det ju är så blandat, har de hört. 

Allt det här stjäl tid från berättelsen om Uje och hur han hanterar sin sjukdom. Det ser vi ibland i scener där han känner sina begränsningar och undrar hur han skall hantera dem: fläta dotterns hår, knäppa upp skjortan innan läggdags, spela piano. De där ögonblicken är det minnesvärda, tillsammans med Uje Brandelius och Doktor Kosmos fina sånger om livets förgänglighet. Det är ju i sångtexterna med sin blandning av på låtsas och på riktigt som Uje Brandelius i åratal har berättat unika och ändå igenkännbara historier, ofta sorgliga och roliga på samma gång. Filmen Spring Uje Spring blandar än en gång bort det bästa hos en av Sveriges mest originella textförfattare.

 

Monteverdi Mariavesper

Claudio Monteverdis Vespro della Beata Vergine från 1610 är ett makalöst verk: det är lätt att älska hur vackert det låter, och ändå bär det på en känsla av att komma från en annan tid med andra musikaliska vanor är våra. En vesper sjungs på kvällen för att prisa Gud och tacka för den gångna dagen. Under partiet Magnificat berättas om Jungfru Marias utkorelse och egna lovprisning av Gud. En vesper kan bes i all enkelhet men också formas till ett magnifikt framförande vilket i sig är en hyllning till Guds ära.

I upptagningen från Konserthuset har vi lyckan att höra de skickliga musikerna i Wallström Baroque Ensemble, Eric Ericsons Kammarkör och solisterna Lovisa Sydén (sopran), Matilda Sterby (sopran), Elias Aaron Johansson (alt), Lovisa Huledal (alt), Thomas Volle (tenor), Mikael Stenbaek (tenor), Love Lyckelin Bergman (tenor), Arvid Eriksson (baryton) och Staffan Liljas (bas), under ledning av dirigent Fredrik Malmberg. 

Från det inledande ropet Deus in adiutorium meum intende (O Gud, kom till min räddning) med hela kören och ensemblen som sjunger och spelar, varieras uttrycket till partier där solisternas vackra stämmor får framträda en i taget eller i olika konstellationer med varandra. I partier som Fecit Potentiam får vi höra långsamma, utdragna körklanger (i andra partier solisttoner) ovanpå snabbare, porlande melodier från instrumenten. Där finns också utrymme för drillande skönsång som i Gloria Patri.

Jag beklagar att jag inte kan namnet på den böjda flöjt vars ton litet liknar en trumpet. Tillsammans med stora, vackra teorber ger dessa instrument ännu mer av stämning från ett annat århundrade.

Sicut in Principio - såsom i början så avslutas Monteverdis underbara Mariavesper med massiva, jublande klanger. Trots att ensemblerna står på långt och säkert avstånd från varandra, från oss åhörare och från tiden verket komponerades, så klingar musiken starkt och skönt genom seklerna och genom modern teknik hem till oss tacksamma lyssnare. 

Länk till Monteverdis Mariavesper på Konserthuset Play

The City We Became av N.K. Jemisin

 Man talar ofta om att en stad har en själ, och visst skiljer sig miljön och atmosfären åt mellan olika städer i världen. När uppstår den där själen? Är det efter några hundra år, vid en viss befolkningsmängd, eller något annat? N.K. Jemisin besvarar inte den frågan, men i hennes bok The City We Became får vi vara med om när New York kommer till liv. Och NYC är så stort och skiftande till sin karaktär att den inte bara väljer ut en människa att bära dess själ, utan ytterligare fem personer som står för stadsdelarna Manhattan, Bronx, Queens, Brooklyn och Staten Island.

De fem personerna har olika bakgrund som liknar det deras stadsdel står för. Brooklyns familj har bott länge i sin brownstone och har till och med djupare rötter på platsen än så. Bronca driver ett konstgalleri, Queens har inget green card men har bott i New York i åratal via sitt working visa, Manhattan är så ny i staden att han glömmer hela sitt tidigare liv när förändringen kommer över honom. Den svagaste länken är Staten Island, en bräcklig ung flicka vars rasistiske despot till far alltid varnat henne för att lämna ön för de andra, farligare delarna av New York.

Stora städer fascinerar mig och de är verkligen något enastående, men kanske just därför har jag svårt att ta till mig idén att de kan representeras av en enda (eller fem plus en) kropp - det är ju många, många människor med olika viljor och drömmar som bygger en stad. De delar av skapelsemyt som Jemisin portionerar ut är inte så övertygande. Det är också litet irriterande hur några av personerna måste gå varv efter varv för att försöka förstå vad som händer, medan en annan av dem får all information på en gång och delar med sig i några stora infodumpar. Men att New Yorks essens hamnar i ett antal personer gör förstås att vi har några starka huvudpersoner att följa i en kosmisk kamp mot krafterna som vill utplåna staden innan den fullbordas.

N.K. Jemisin gör några medvetna omkastningar av hur ondska representeras i allmänhet, och H.P. Lovecrafts variant i synnerhet. Svärta och mörker brukar ju ofta stå för det onda och skrämmande, men här är det istället vitt, vitt, vitt. Från de stora vita monsteramöborna som angriper staden över de små vita maskliknande trådarna som infekterar invånarna, till de ondskans mänskliggjorda avatarer som tar form i vita kvinnor och gör dem ännu vitare, som en rad av über-Karens. Dock kan rasistiska förolämpningar och fördomar mot mörkhyade bli lika tradiga när de vänds i sin motsats. På sidorna med de ilskna beskrivningarna av den beskäftigt provokativa konstgruppen Alt Artistes radas förolämpningarna mot självgoda vita hipsters upp på ett sätt som nog kommer att kunna kännas daterat om några år, när en manbun inte betyder samma som idag.

Det finns en tråd jag tycker är ganska intressant; hur den listiga ondskan krigar med papper och kontrakt, för att bit för bit gentrifiera en stad med sin uråldriga ondska så att den aldrig fullbordas till ett levande väsen. Men när hårt sätts mot hårt är det magisk-kosmisk råstyrka som gäller, och visst får vi se delar av New York kraschas den här gången likaväl som i så många actionfilmer. Slutet överraskar, och andra delar av boken känns mer gedigna, men det är bra med ett stort actionslut. 

Fler böcker av N.K. Jemisin:
The Inheritance Trilogy
The Hundred Thousand Kingdoms
The Broken Kingdoms
The Kingdom of Gods

The Broken Earth Trilogy
The Fifth Season
The Obelisk Gate
The Stone Sky

It's A Sin

När Ritchie och Colin flyttar hemifrån är befrielsen mångdubbel - de flyttar till London, den stora staden full av möjligheter, och de kan äntligen börja leva ut sin homosexualitet. Roscoes flykt går från familjen som inte tolererar hans vilda liv på gayscenen. Till den miljön kastar sig också Ritchie, inte utan några snubbelsteg, men snart är han mitt uppe i allt som händer. Det är fint att också få följa Colin som är litet mer försynt, men upptäcks och tas om hand av den vänlige kollegan Henry och hans man. 

Året är 1981 och den underbara musiken genomsyrar alla intensiva partynätter. Ritchie och bästa vännen Jill får plats i en stor lägenhet med många rum, dit snart fler och fler gaykillar flyttar in. The Pink Palace blir ett centrum för fester och en tillflykt för alla dem som vill känna sig accepterade och inte förkastade för sin sexualitet. 

Men rykten går om en sjukdom som främst drabbar homosexuella män. Den har inget definitivt namn, "gay cancer" säger man ibland för den har så många svåra symptom och följdsjukdomar, och vi kan idag känna igen förvirringen om hur sjukdomen smittar. Då och då försvinner någon festkompis ur synfältet. Det är svårt att registrera när man själv har fullt upp med att leva livet, och det är kanske inte så konstigt att någon flyttar hem till sin småstad igen. Men Jill ser litet mer än de andra, och gör vad hon kan för att förstå och hjälpa dem som kanske bär på den mystiska smittan. Steg för steg tar sig den nya sjukdomen in i vänkretsen; först oron, sedan letande efter små tecken på smitta hos sig själv och sexpartnern, och så de stora symptomen som visar att man är drabbad - skrämmande symptom som skiljer sig från person till person. 

TV-serien It's A Sin är bara fem avsnitt lång men från första ögonblicket dras tittaren med i gemenskapen mellan invånarna i the Pink Palace och deras vänner. Bubblande festnätter, en gnagande oro för vad man måste säga eller göra för att inte förlora sitt jobb, rädslan för om smittan kan finnas på muggen din vän drack ur - alla scener behandlas med lika stor vikt och går rätt in i hjärtat. Jättemycket humor och glädje, lika mycket allvar och ännu mer sorg målar upp en bred bild av en tid då party, oro och offentliga fördömanden till slut kokade över och bubblade ut i litet mer förståelse.

RacHell Post på La Galerie du Sacre Bleu

Vi ser dem inte längre, men förr var vättar och tomtar en del av livet, om än en ovanlig och litet skrämmande del. Ju längre bort vi kommer från naturen, desto mindre ser vi av dem. Några mumifierade exemplar av dessa väsen har bevarats, och vi kan se dem på La Galerie du Sacre Bleu, varsamt presenterade av RacHell Post, många av dem med hjärtslitande bakgrundshistorier.   

___________________________________________________________________________________

I ett vackert skåp sitter en död älva, lätt ihopsjunken, stödd på sina tunna armar. De fint ådrade vingarna inramar den lilla uttorkade kroppen. En annan älva med liknande vingar sitter uppnålad på en tavla som en fjäril, med tillhörande foto och berättelse om att hen hittades i Skottvångs Grufva 1918, kanske drunknad i gruvans vattenhål. 

________________________________________________

Den döda vätten i ett silverskåp har armar och ben men ansiktsdragen är inte mänskliga. Strax bredvid hänger en miniatyrkvinna i en bur - enligt anslaget har hon varit levande när hon uppvisats, och att peta på henne sker på egen risk.

Till den lilla hustomten med sina välsydda och välanvända byxor, med sin lilla lilla kniv, finns en lång och sorglig historia. Även han levde när han skänktes bort som julklapp på 1930-talet, som ett annat litet husdjur! 

__________________________________________________________________________________

Inte bara en oformlig Skogsvakt, utan även Ångest och Depression i kroppsliga men svårgripbara former, har RacHell Post fångat i glasbubblor. Samlingen är vemodig men också underbar och fascinerande.

Verk av konstnärerna som driver galleriet skymtar i bakgrunden av mina bilder. Ett av dem är den stora, imponerande tavlan av Mankan Torneus, som visar Yggdrasil strax då världsträdet är på väg att falla efter draken Nidhöggs gnagande på rötterna. Nidhöggs ärkefiende Hräsvelg ses i bakgrunden flyga iväg från den annalkande katastrofen.

Länk till La Galerie du Sacre Bleu

Länk till RacHell Posts hemsida

Mort av Terry Pratchett

Behöver Döden en lärling? Kommer han någonsin att lämna över lien och bli gammal och... dö? Det hinner inte Mort fundera på så mycket fastän det är just den positionen han är i - tur nog, för ingen annan ville ha honom som lärling, stackarn. Fumlig som han är får han ändå följa med då Döden frigör själar till vart de nu skall, och alltför snart får Mort ge sig ut själv på ett kvällspass så att Döden kan få litet ledigt. Han hade nog kunnat klara av uppdraget - om han inte blivit blixtförälskad i den unga kronprinsessa vars liv ser ut att vara hotat av en maktlysten onkel.

Vi har redan tidigare i Discworld-böckerna stött på Döden och till och med varit en sväng i hans hus, och det är ingen överraskning att det är roligt och spännande att få veta mer om vad som finns i de mörkaste kamrarna och få följa med på uppdragen över hela Skivvärlden. Medlemmarna i Dödens hushåll är ibland tjuriga och jobbiga men då och då riktigt sympatiska, och steg för steg växer Mort in i sin roll vilket faktiskt är litet skrämmande. Men i slutändan är Mort ännu en intensiv och underhållande historia från en värld jag önskar jag kunde turista i på riktigt.


Fler böcker av Terry Pratchett:
The Colour of Magic
The Light Fantastic
Equal Rites

Sourcery

Wyrd Sisters

Good Omens