När scenshowen Spring Uje Spring blev film med samma namn skiljde sig det nya manuset både från showens manus och från Uje Brandelius verkliga liv. Det gemensamma för alla tre, och fokus för berättelserna, är att Uje Brandelius diagnosticeras med Parkinsons sjukdom. I den föreliggande filmen döljer han det först för sina närmaste, vilket han berättat att han inte gjorde i verkligheten. Så kan det ändå ske för många andra, och det är oerhört lätt att sympatisera med en människa som just fått en svår diagnos och inte vill berätta kanske för att hen inte vill tro på den, inte vill acceptera att den är på riktigt, inte vill belasta sina närmaste, inte vill att livet skall förändras och försämras.
Tyvärr gör inte filmen det bästa av de här känslorna. Istället får vi se allmänt skavande ytor mellan Uje och omvärlden i form av korkade och oförstående medmänniskor och en alltmer lättirriterad Uje. Och tyvärr är de här dummerjönsinslagen formaterade som skojsiga skämt det är tänkt att man skall flina överseende åt; clickbait-diskussionerna på radioprogrammet där Uje arbetar, att programmet alltid varvar inslagen med Dansa Pausa, att alla Uje möter på de oerhört pretentiösa fritidssysselsättningarna för minstingen frågar om de bor i bostadsrätt i Bredäng, där det ju är så blandat, har de hört.
Allt det här stjäl tid från berättelsen om Uje och hur han hanterar sin sjukdom. Det ser vi ibland i scener där han känner sina begränsningar och undrar hur han skall hantera dem: fläta dotterns hår, knäppa upp skjortan innan läggdags, spela piano. De där ögonblicken är det minnesvärda, tillsammans med Uje Brandelius och Doktor Kosmos fina sånger om livets förgänglighet. Det är ju i sångtexterna med sin blandning av på låtsas och på riktigt som Uje Brandelius i åratal har berättat unika och ändå igenkännbara historier, ofta sorgliga och roliga på samma gång. Filmen Spring Uje Spring blandar än en gång bort det bästa hos en av Sveriges mest originella textförfattare.
1 kommentar:
Min (låtsas-)kompis Uje har gjort en film! Bygger delvis på den tidigare pjäsen med samma namn, men verkar mest ha Ujes sjukdom som gemensam nämnare (som jag minns det).
Uje Brandelius är som Jenny skriver en mycket duktig textförfattare vars alster i Doktor Kosmos vandrat vid min sida i 20+ år. Då vi har mycket gemensamt (typ ålder, klass, Uppsala, vänster, ..., ...) så har igenkänningen från min sida ofta varit mycket stor och även denna gång trillar tårarna ner för min kind när jag hör Ujes texter om livet.
Filmen är bra; hans låtar kommer bättre fram här än i pjäsen, det är kul att se några bekanta ansikten ur Starlightorkestern skymta förbi och vardagligheten är stark (fler blåvita flingor!). Visst, lite många öppna dörrar slås in och att berättelsen inte är helt autentisk skorrar lite, men - Sverige med mer Doktor Kosmos (som är kung!!) är bra. Tack Uje, och grattis till de fina priserna!
Skicka en kommentar