tisdag 23 februari 2021

The City We Became av N.K. Jemisin

 Man talar ofta om att en stad har en själ, och visst skiljer sig miljön och atmosfären åt mellan olika städer i världen. När uppstår den där själen? Är det efter några hundra år, vid en viss befolkningsmängd, eller något annat? N.K. Jemisin besvarar inte den frågan, men i hennes bok The City We Became får vi vara med om när New York kommer till liv. Och NYC är så stort och skiftande till sin karaktär att den inte bara väljer ut en människa att bära dess själ, utan ytterligare fem personer som står för stadsdelarna Manhattan, Bronx, Queens, Brooklyn och Staten Island.

De fem personerna har olika bakgrund som liknar det deras stadsdel står för. Brooklyns familj har bott länge i sin brownstone och har till och med djupare rötter på platsen än så. Bronca driver ett konstgalleri, Queens har inget green card men har bott i New York i åratal via sitt working visa, Manhattan är så ny i staden att han glömmer hela sitt tidigare liv när förändringen kommer över honom. Den svagaste länken är Staten Island, en bräcklig ung flicka vars rasistiske despot till far alltid varnat henne för att lämna ön för de andra, farligare delarna av New York.

Stora städer fascinerar mig och de är verkligen något enastående, men kanske just därför har jag svårt att ta till mig idén att de kan representeras av en enda (eller fem plus en) kropp - det är ju många, många människor med olika viljor och drömmar som bygger en stad. De delar av skapelsemyt som Jemisin portionerar ut är inte så övertygande. Det är också litet irriterande hur några av personerna måste gå varv efter varv för att försöka förstå vad som händer, medan en annan av dem får all information på en gång och delar med sig i några stora infodumpar. Men att New Yorks essens hamnar i ett antal personer gör förstås att vi har några starka huvudpersoner att följa i en kosmisk kamp mot krafterna som vill utplåna staden innan den fullbordas.

N.K. Jemisin gör några medvetna omkastningar av hur ondska representeras i allmänhet, och H.P. Lovecrafts variant i synnerhet. Svärta och mörker brukar ju ofta stå för det onda och skrämmande, men här är det istället vitt, vitt, vitt. Från de stora vita monsteramöborna som angriper staden över de små vita maskliknande trådarna som infekterar invånarna, till de ondskans mänskliggjorda avatarer som tar form i vita kvinnor och gör dem ännu vitare, som en rad av über-Karens. Dock kan rasistiska förolämpningar och fördomar mot mörkhyade bli lika tradiga när de vänds i sin motsats. På sidorna med de ilskna beskrivningarna av den beskäftigt provokativa konstgruppen Alt Artistes radas förolämpningarna mot självgoda vita hipsters upp på ett sätt som nog kommer att kunna kännas daterat om några år, när en manbun inte betyder samma som idag.

Det finns en tråd jag tycker är ganska intressant; hur den listiga ondskan krigar med papper och kontrakt, för att bit för bit gentrifiera en stad med sin uråldriga ondska så att den aldrig fullbordas till ett levande väsen. Men när hårt sätts mot hårt är det magisk-kosmisk råstyrka som gäller, och visst får vi se delar av New York kraschas den här gången likaväl som i så många actionfilmer. Slutet överraskar, och andra delar av boken känns mer gedigna, men det är bra med ett stort actionslut. 


Fler böcker av N.K. Jemisin:
The Inheritance Trilogy
The Hundred Thousand Kingdoms
The Broken Kingdoms
The Kingdom of Gods

The Broken Earth Trilogy
The Fifth Season
The Obelisk Gate
The Stone Sky

Inga kommentarer: