My Old Ass

Det är många som litet löst önskar att vi kunde resa tillbaka i tiden och ge råd till oss själva som 18-åringar. Stackars oskyldiga jag, Oroa dig inte för det där, eller Lägg av med det där, det är inte bra för dig, eller Jo, fler än du tror tycker om dig som du är. Gärna hade man hört från sitt framtida jag att allt kommer att ordna sig. På sin artonårsdag festar Elliott loss med sina vänner i skogen och blir jättehög på svamp. När de båda vännerna inte ser dyker mystiskt en kvinna upp som säger att hon är Elliott som 39-åring.

Yngre Elliott får inga tips som kan göra henne snorrik, men äldre Elliott råder henne att hålla sig borta från alla som heter Chad. Självklart träffar hon en kille som heter Chad dagen efter. Läskigt!

Filmen My Old Ass är mindre en film om tidsresor och framtiden, och mer om att leva i nuet. Till mysteriet med äldre Elliotts tillfälliga besök kommer det faktum att de båda Elliottarna kan ringa varandra. På de korta meddelandena låter framtiden inte helt stabil, men det är varken filmens eller tonåriga Elliotts fokus. Samtalen med framtiden har ändå den inverkan att Elliott börjar se närmare på sin familj och livet hon lever, och på djupet insupa allt som är bra nu när hon skall lämna allt och börja plugga i Toronto. Alltså inte en science fiction-film utan en berättelse att se för stämningens skull. Och för att man kanske längtar efter att få krama sitt äldre eller yngre jag.

Dottern av Tamara Duda

När Ryssland började försöka lägga sig till med de östra delarna av Ukraina år 2014 var det inte med en storskalig invasion, utan med infiltration, alltmer påtagliga anspråk och efter hand brutala övergrepp. I ett samhälle där ryska och ukrainska talats om vartannat var det inte alltid enkelt att veta vilka som faktiskt önskade att inlemmas i vad de tyckte var ett fungerande Ryssland, och vilka som byggde upp en motståndsrörelse i skymundan. I kretsen kring Natalia är saken klar: man vill inte bli invaderade av ryssen, inte få sin frihet indragen av grannlandet, inte förlora sin självständighet.

Men om övertagandet sker långsamt till en början så är det hela tiden med i blänket av kallt stål - hotet är konkret från det stora landet i öster med sina större arméer och välkända skoningslöshet. Stadens oligark och andra människor med anknytning till Ryssland flyttar från Ukraina. Snart står det klart att livet i Donetsk inte kommer att fortsätta som tidigare.

22 maj 2014

Men till slut kom dagen när lavinen sattes i rörelse. När spänningen som byggts upp de senaste månaderna exploderade och slog undan de stöttor vi så nogsamt hade skapat i våra försök att bevara skenet av ett normalt liv. Det var det. Nu behövde vi inte tänka på inkomster längre, nu behövdes inga renoverings- eller semesterplaner. Man behövde inte oroa sig för ålderdomen eller för hur man skulle kunna leva på sin pension, för det var fullständigt klart att några pensionsutbetalningar skulle det inte bli tal om. Det var en märklig frihetskänsla, likt den en dömd kan känna; [...]

De informella vägarna för information och utbyte av varor och tjänster har alltid varit viktiga. Natalia och hennes kollegor får snart nys om motståndsgrupper i trakterna, och gör vad de kan för att skaffa vad de behöver: utrustning och mat. Tillsammans med andra skaffar Natalia ingredienser och kokar stora mängder mat till grupperingarna. Faran lurar på vägen för att leverera maten och sovsäckarna. Separatisterna har upprättat vägspärrar, förhör bilförare och genomsöker bilarna. Ett tag kan Natalia och vännen Tanja utge sig för att vara på väg till sin stuga och jobba i grönsakslandet, men misstänksamheten stiger för varje vecka.

Med ett rättframt språk och utan att värja för grymheterna, även de mest blodiga och otäcka, behåller Tamara Duda en känsla för det absurda i vad som händer och en energisk vilja till att kämpa emot ockupationen, vilket gör att boken Dottern inte blir till en eländesskildring hur realistisk den än är. När historien närmar sig sitt slut kan man komma ihåg att tänka tillbaka till de första kapitlen, som handlar om hur Natalia fann sin väg i livet som glaskonstnär. Vilket fantastiskt kall, att skapa lysande vackra föremål i en ganska sliten och skitig omgivning som säkert behöver ljus och skönhet. Men detta har hon och hennes kolleger fått ge upp för att strida mot en helt meningslös och brutal invasion. Hon och alla soldater och möjliggörare på Ukrainas sida gör ett viktigt jobb, men tänk om de istället finge ägna sina liv åt att bygga något vackert utan att vara rädda.

Dick Bengtsson Det som ingen vill se på Sven-Harrys

När Sven-Harrys samlar ett flertal målningar av Dick Bengtsson får man äntligen chansen att förstå honom djupare än bara "han som målar hakkors på sina tavlor". Tavlorna i utställningen visar andra motiv utöver det, och ger en åskådare chansen att försöka gissa hur hans tankar och känslor gått när han uttryckte sig på duk.

Tavlorna som visas är från 1960- och tidiga 1970-talet, en tid då gamla traditioner, musik och åsikter spreds via radio och TV, men också börjat ifrågasättas och ersättas av nya seder. Kolingen och Bobban (1975) dyker upp på en ny, oväntad plats. En dam i baddräkt i Badbild (1974) kanske deltar i en skönhetstävling på en helt annan planet?

Förresten, vad bryr sig verkligheten om det vi kallar den? Bilden Påsk (1964) visar helt andra saker än vad vi brukar förknippa med påsk. Ja, bryr sig verkligheten ens om att vi är där och tittar på den, som gubbarna i hatt som knappt ens ser raden av dansarna i Turister på Hawaii (1975).

Eller hästen som går förbi anslagstavlan där en enda lapp med ett kors sitter uppnålat. Eller märkesnamnen och mönstren på ungdomarnas ryggsäckar, de betyder ingenting för landskapet de beskådar, och de kommer att vara borta när klipporna ännu står kvar.

Lika oläsliga är slagorden på banderollerna i demonstrationståget. Men när vi kan läsa bokstäverna tydligt, VPK, är det på en atypisk bild med ett motiv som är svårt att förknippa med partiet i fråga.

I några bilder sätter Dick Bengtsson en egen, svårtydd märkning, i flera fall i form av en ditmålad sko. Några avmålade knutvirkeshus, två spegelvända verk, har fått var sin gul spade dithängd. Låt kugghjulen i hjärnan knaggla flera varv för att komma på vad det kan betyda!

I samma stil - suddiga sepiatoner, spegelvända - är två tavlor där vi närmar oss den brännande punkten. På fasaden av ett vackert är ett hakkors ditmålat. Det ser ut som att de fönster och arkitektoniska detaljer som borde vara där har suddats ut och ersatts med en stor panel för hakkorset. Varför då? Hur då? Har det skett i verkligheten som bilden skildrar, eller har det skett av den som målar av huset, eller har en myndighet certifierat bilden på detta sätt?

I andra bilder är hakkorset tydligare ditsatt på bilden, inte inuti den. Hakkorset, detta mönster som är så lätt att rita om pennan får vandra fritt, som använts i andra civilisationer i tusentals år, men som fått en laddning av det intensiva användandet under några decennier som inte låg så långt från tavlornas tillblivelse. Inte heller stilriktningarna som njöt av skönheten i maskiners blänk. Domburgsviten (1972) visar hur hakkorset nästan magiskt, av sig självt, tar form bland de osorterade strecken på papperet.

När Führern tänker på det perfekta köket i Hitler och Drömköket (1974) kan vi i vår tur tänka på att måtten togs fram av Margarete Schütte-Lihotzky i bauhausgruppen som senare förbjöds av nazisterna; att retoriken vid tiden var att kvinnor skulle sköta familjen och hemmet; och att vi än idag kan vara tacksamma över de ändamålsenliga och stilrena kök som räknades fram och producerades.

Sedan kan vi också bara försjunka i skönheten i tavlan Bron (1974), färgskiftningarna i det algrörda brofundamentet, och det underliga i både vi och mannen i förgrunden verkar vara upp och ned gentemot båten som kommer mot oss från andra sidan.

Länk till Sven-Harrys sida om Dick Bengtsson

The Fantastic Four: First Steps

Än en gång, reboot av en filmserie med nya skådespelare i en värld som är trött på superhjältar. Men låt oss då placera filmen The Fantastic Four: First Steps i en annan värld, på Earth-828 där de enda superhjältarna är de fyra astronauter som vid en olycka med överdoser av kosmisk strålning fick underliga superkrafter. Desto fler är dock superskurkarna, så Fantastiska Fyran har en hel del att göra.

 I ett inledande montage får vi se eller snarare se berättas om deras origin story och några av deras framgångar. Framgångarna utgörs inte bara av att rädda människoliv och strida mot skurkar, utan faktiskt också direkt samhällsbyggande saker som vetenskapsprogrammet Fantastic Science för barn, och grundandet av unionen Future Foundation motsvarande FN (dock med landet Latveria öppet frånvarande).

Det är imponerande hur mycket de fyra kan åstadkomma, men det är också ett av filmens problem, för med undantag av Future Foundations VD Lynne Nichols så interagerar våra fyra hjältar knappt med några andra. Vi ser bara jordens befolkning litet på distans, en stillsam och beundrande folkmassa i hatt, litet senare också en besviken och fördömande folkmassa i hatt (fast fortfarande belevade). Hur genialisk Reed Richards än är, hur har han kunnat bygga fyrans fantastiska rymdskepp med hyperljusdrift helt på egen hand? Kanske har han haft hjälp av kraftfullare robotar än den gullige H.E.R.B.I.E. som hjälper till i hushållet.

Filmens design är ett retrofuturistiskt 1950-60-tal - snyggt och charmigt. Där har också kärnfamiljen sin plats, för nästan det första som händer är att Sue Storm läser av sitt positiva graviditetstest! Den lycklige fadern Reed Richards bygger apparater för att förvissa sig om att barnet inte är påverkat av föräldrarnas mutationer, men äventyret är inte slut än på länge, och mycket annat kan hända. Ännu mer positivt är faktiskt att bebisen som föds är en av filmens allra bästa skådespelare, och levererar 110% i alla viktiga scener.

Men som sagt, äventyret har bara börjat. Ned till jordytan sveper en av Fantastic Fours mest ikoniska motståndare, Silver Surfer, för att meddela att planeten och alla dess invånare inom kort skall förtäras. Insamlade data från rymden stöder det anspråket - ett antal planeter har försvunnit en efter en. Men där hittar gruppen också en ledtråd och kastar sig ut i sitt rymdskepp för att rädda jorden.

Det som gör filmen The Fantastic Four: First Steps mindre lyckad är den nämnda frånvaron av andra människor än de fyra, och ett konstigt tempo i berättandet. Från första början flyter handlingen i jämntjock takt, större vändningar i historien lyses inte upp och teamet gör några ologiska och osannolika val här och där. Ett undantag är jaktscenen i hyperrymden där Silver Surfer susar riktigt läckert. Men filmen är ändå tillräckligt underhållande, och en byggsten i MCU för hängivna fans.

Lake of Souls av Ann Leckie

Volymen som samlar Ann Leckies kortare berättelser inleds av novellen med samma titel som boken, Lake of Souls. Den handlar främst om en livsform som med enkla ord kan beskrivas som gående kräftdjur med väskor och en egen världsåskådning. Berättelsen är spännande och litet rörande, när de ganska oskuldsfulla varelserna ställs mot människor, våldsamma och giriga som vi kan vara, och den förtjänar väl sin Hugonominering, kanske till och med förstaplatsen.

Det skall visa sig att varje novell i samlingen har ett så rikt världsbygge och så engagerande handling och persongalleri att det är svårt att läsa flera på samma dag, så därför gav jag mig nöjet att sprida ut läsningen till en berättelse per dag under en längre tid. De första åtta historierna utspelar sig i helt disparata världar, på olika teknologiska nivåer.

Tre av historierna är hämtade från the Imperial Radch Universe, och visar nya aspekter av imperiet och kejsaren, och de många civilisationerna som lever inlemmade i imperiet eller i dess skugga.

I boken The Raven Tower byggde Leckie en komplicerad men lockande teologi, där gudar kan undergräva sin egen makt genom att lova saker som inte blir verklighet. Det är i den världen som de sista sju novellerna utspelar sig, och där får vi lära oss hur olika gudarna kan vara, med egna uppfattningar om vad som tilltalar dem, vilka offer de kräver av sina troende och hur de strider och trixar med varandra, med mer eller mindre hänsyn till människorna som kommer i kläm. I ett par av berättelserna möter vi den kraftfulla floden och guden Nalendar, som tycker om att forsla människor och dess frakt men likväl kräver tillbedjan och offer för att skydda sin last.

I novellerna om gudarna och deras maktspel är det ibland komplicerat att hänga med i de olika lager av bedrägeri som gudarna dolt smyger in för att försvaga varandra, men det är värt ansträngningen att följa med i intrigerna, såväl för läsaren som för människorna i berättelserna som försöker göra en vinst på det som sker, rädda sitt folk från utplåning, eller i värsta fall bara överleva själva. 

På ett tiotal sidor vardera målar Ann Leckie upp världar och kosmologier som är skrämmande men lockande, lätta att leva sig in i trots att man förstår att de är svåra att leva i, med gudasagor och människoöden som kommer att leva länge i mångas minnen, innanför och utanför bokens pärmar.

Första Varningen i Gamla Orangeriet

Man må vara förlåten om man tror att en äktenskapskomedi av August Strindberg skall ha mer ilska än skratt, men Första Varningen i bearbetning av Ulf Pilov och regi av Figge Norling är mycket rolig, och därtill skarpsynt. Det är maken i paret, Axel Brunner, som är svartsjuk på sin hustru Olga, och då hon är en framgångsrik sångerska har hon många beundrare. Just idag levereras till frukosten nya blombuketter med uppskattande ord, efter en festkväll där Axel känt sig löjlig och velat gå hem tidigt.

Axel inte bara erkänner sin svartsjuka, han håller upp den och viftar med den som ett rött skynke framför sin hustru. Men hon nappar inte så lätt, och avvisar hans önskningar att hon skall bli gammal och ful så att hans svartsjuka skall gå över. Det är klarsynt av båda parter, och det är njutbart att få höra det framläggas så tydligt - och också med en humor som skaver litet. Ulf Pilovs Axel är uppspelt och skrattar, kanske generat, åt sig själv och sina känslor, och det gör stämningen överlag lättsam men inte utan undertoner av oro. Hustrun Olgas självkänsla och självständighet i Mia Poppes gestalt hindrar svartsjukehistorien från att bli klaustrofobisk.

Ett annat komiskt element i framställningen är den ibland litet väl närgångna hyresvärdinnan (Louise Ryme) som trakterar sina gäster på svårbegriplig danska. Det ger det äkta paret en chans att svetsas samman mot henne när de är på egen hand. Dock finns där några verkliga sorger i handlingen, men är det inte något vi måste hantera i alla våra liv? Och om man kan skratta åt sig själv under tiden är det nog bättre.

Länk till Första Varningen på Kulturbiljetter

Mountainhead

Grabbarna kommer inrullande under glatt hojtande. Snacket går om framgångar, gamla minnen, planer på att umgås mer, kanske göra något stort ihop? Skämten är lindade kring allvar, det som låter seriöst kan vara skryt, skrytet bär på nålstick mot någon i gruppen som sitter litet löst. Det igenkännbara maktspelet och bufflandet som sker i många grabbgäng har extra tyngd när gubbarna som gnabbas är miljardärer. Eller, inte husets värd, han är bara miljonär, stackarn. Därför kallas han "Souper" och blir behängd med en soppslev som den soppköksföreståndare de skojar om att han är.

Rikast av de fyra är Venis Parish, som grundat och äger det sociala nätverket Traam. Han skulle gärna vilja knyta Jeff Abredazis AI-företag Bilter till Traam, men Jeff är tveksam. Randall Garrett är litet äldre än de andra, en investerare som varit med från början och ändå har några referenser från tidigare eror, om än inlindade i klichéer för att låta moderna.

Traam har just lanserat en AI-funktion som låter användarna skapa realistiska deepfake-filmer. Under kvällens gång blippar det in nyheter om hur fejkade filmer skapat hat och upplopp mot nya grupper runt om i världen. Men ser inte folk att det är fejk? De kommer att vänja sig, de måste lära sig, säger Venis. Man kan inte stoppa tekniska framsteg. Och förresten, de där bilderna från brinnande hus och strider, de kan också vara AI-fejk, säger han överslätande. Precis som man inte vet om ett skämt egentligen är en nedlåtande förolämpning, eller en inbjudan till investering är ett rop på hjälp, är gränserna flytande mellan verkligt och påhittat när det flimrar förbi på en skärm.

Men det är allvar, och regeringar börjar gunga. Killarna blir uppspelta, fantiserar om kreativ förstörelse och intalar varandra att de själva kan kliva in, ta över och styra upp världen bättre än hur den skötts hittills. Hur svårt kan det vara? Soups, vill du ha Argentina?

Samma händelser som utgör en tragedi kan ses som en komedi om man inte känner personligt engagemang i vad som händer. En tittare som, till skillnad från grabbarna i sitt skyddade fort, tar världshändelserna på allvar även i den här historien, får äntligen chansen att distansera sig och skratta åt eländet när miljardärerna och miljonären till slut börjar vända sig mot varandra.

Filmen Mountainhead är skapad av Jesse Armstrong. Precis som i hans briljanta serie Succession är det mer intressant att titta på personernas bakgrund och motiv, och deras förhandlingar med varandra, än att hålla tummarna för att det skall sluta på ett visst sätt. Vad har han för baktankar med sitt förslag? Kan jag lita på honom, kommer han att backa mig inför de andra om det blir kris? Där är Mountainhead ytterligt cynisk, humorn är kolsvart, och tål man det är filmen mycket underhållande.

Navigational Entanglements av Aliette de Bodard

I the Hollows, där skeppen kan färdas snabbare än ljuset, finns varelser man måste akta sig för. Det farligaste av dem är tanglers, en sorts enorma maneter vars trådar, tendrils, är livsfarliga. Varje gång man öppnar en port till the Hollows finns risken att en tangler tar sig ut, och det är just det som har hänt nu. En grupp av lärjungar från fyra av de olika klanerna har, delvis mot sina viljor, satts samman för att söka upp monstret. Men redan tidigt hittas deras ledare Ly Châu död på sitt rum. Detta är ytterligare en komplikation då de fyra unga kvinnorna redan funnit anledningar att misstro varandra - och sig själva. Nhi har svårt att tala med andra människor, Hạc Cúc är snar till ilska, Lành och Bảo Duy har sina egenheter och alla stöter sig med varandra.

Att misstro sina förmågor och vara besviken på sig själv är inte ovanligt, särskilt medan man är ung och måste bevisa sig för äldre och kunnigare klanmedlemmar och för retsamma personer från andra klaner. Men personernas tvivel upprepas så ofta i texten, med mindre bäring i handlingen, att de blir till stereotyper att sucka över, särskilt när den förutsägbara romansen tar form och stapplar fram.

Det är spännande att läsa om tanglers och deras påverkan på människor och ting, och interiörerna med sina energilinjer verkar intressanta. Men handlingen och persongalleriet höjer sig inte över det ordinära, snarare tvärtom, i boken Navigational Entanglements.

Fler böcker av Aliette de Bodard:

On a Red Station, Drifting

The House of Shattered Wings

The House of Binding Thorns

Mot det moderna - Christian Skredsvig på Waldemarsudde

Christian Skredsvig (efternamnet taget från en gård nära där han växte upp) är folkkär i sitt hemland Norge men mindre känd i Sverige. På Waldemarsudde får vi se hans verk tillsammans med inkännande förklaringar av hans motivval och livssituation vid tiden för målandet, liksom ett fåtal verk av hans samtida såsom Edvard Munch och även prins Eugen, för jämförelse. 

Skredsvig tillbringade åren 1891-92 på den franska Rivieran och hade framgångar på de officiella utställningarna i Paris med sina stora och välgjorda målningar. Vi får dock se desto mer av hur väl han fångade naturen hemma i Norge. Inte bara naturen i sin skönaste form, utan också skönheten i en spretande blomstjälk eller ett nedfallet träd.

Skredsvig var vän med Edvard Munch men själv inte fullt ut modernist. Dock hade han öga för det okonventionella som verkligheten själv bjuder på: rosa moln som speglas i vattnet.

Bland hans många självporträtt, där han nästan aldrig ser likadan ut från gång till gång, visas också ett intressant i svartvitt.

Näckrosor fascinerade Skredsvig, och förutom när de är integrerade i större motiv, skapade han ett par tavlor där vattenblommorna liksom är utskurna ur verkligheten, för att kunna infogas som fönster på oväntade ställen inomhus.

De moderna sätten att se och uttrycka sig gjorde sig ändå gällande i tavlan Afton vid sjön från år 1892, där första hustrun Maggie och vattensamlingen hon sträcker handen mot knappt har fått sin egen form.

Mer kärleksfullt framställs istället andra hustrun två år senare i tavlan Ho Beret, i mjuk grön klänning mot en sjö i sommarkvällen, med livfulla kor på promenad på andra stranden.

Länk till Waldemarsuddes sida om Christian Skredsvig

Superman

Att göra ytterligare en omstart på en superhjälte i en tid som börjat bli övermätt på superhjältefilmer, det kräver eftertanke och kreativitet. I 2025 års Superman släpper man tack och lov tidigare dåliga idéer om att göra Stålmannen ond och farlig, och går tillbaka till ursprunget: att Superman är en hygglig småstadskille som svurit att kämpa för det goda med sina utomjordiska superkrafter. I en cynisk samtid som vår är det ju just det som kommer att skapa friktionen som behövs i historien.

Så börjar filmen med att Superman för första gången blivit besegrad. Blåslagen och blodig har han kraschat i Antarktis för att kunna ta sig till sitt Fortress of Solitude (som oturligt nog brukade heta Nordpolsfästningen på svenska) och återställas. Hans utseende är en fin skiftning bort från det slimmade, mot den mer gammaldags serietidnings-looken, en barrel-chested man med en dräkt i grällt blå och röda byxor i riktigt tyg-liknande material. När vi ser honom nästan skrapa taket som Clark Kent i Lois Lanes härligt bokbelamrade lägenhet, anar vi hans icke-mänskliga ursprung.

Det är av andra skäl än biobesökarnas som människorna i DC Universe tröttnat på superhjältar. Det är dels för att deras strider gång på gång kraschar storstäder som Metropolis, men dels också för att de med superkrafter tar sig själva rätten att bestämma vad som är gott och ont, och vad de skall slåss för. Nyss har Superman stoppat landet Boravia från att invadera grannlandet Jarhanpur. Man kan ju tycka att det är ett uppenbart rättfärdigt val, att hejda en oprovocerad invasion, men vi vet att i dagens klimat finns det en armé av tyckare på nätet som kommer att säga emot det; för att de är konspirationsteoretiker som vill tänka tvärtemot, för att de älskar att vara motvalls, för att de är dumma i huvudet, för att de är betalda internettroll. 

Det sistnämnda står Lex Luthor och Luthorcorp gladeligen för. I filmen Superman är skurkar och superskurkar av ett nytt slag: den banala ondskan fast frivilligt moral-lös mot ett visst mått av bekvämlighet och styling. Det är svårt att välja vilka som är otäckast av Luthors mänskliga följare: de svartklädda dataspelskrigarna dreglande över superfighten de styr, eller de loja typerna i Hawaiiskjortor i lägret utanför staden. Men förutom att, i hemlighet, styra fysiska attacker på Stålmannen, går Lex Luthor till höjdare i USA:s regering för att ifrågasätta hans medborgarskap, rättare sagt hans mänsklighet, då han ju faktiskt kom hit från en annan planet.

Hur svarar Superman på anklagelserna från Luthor och andra nättroll? För att vara reporter (i sitt alter ego Clark Kent) är han ytterligt dåligt mediatränad, och opinionen mot honom växer sig allt högre. Men bland de vanliga människorna, dem som han har hjälpt, finns fortfarande lojalitet och hopp om hjälp i svåra stunder.

Flera gånger ser vi Stålis i sista sekunden rädda människor, barn och hundar från nedfallande hus eller rymdmonster - det hör ju helt enkelt till! En annan gång ser vi utanför panoramafönstren en fascinerande fight som han helt enkelt struntar i och låter den lönnfete, pottklippte Green Lantern, Hawk Girl och Mr. Terrfic ta hand om. Den senare sköter i sin tur om ytterligare en snygg fightscen som vi får se från dess absoluta mittpunkt. Allteftersom fighterna fortskrider blir motståndarna och omständigheterna svårare, ibland långt bortom det trovärdigas gräns.

På tal om hundar spelar hunden Krypto en stor roll i filmen - gullig, ofta irriterande men ändå någon som kan rädda dagen när det är på väg att gå riktigt illa. Även om man som tittare känner sig säker på att det går bra, är spänningen ändå hög nästan hela tiden. Delvis spårar filmen ut mot slutet, med alltför osannolika hot och övertydliga tal om mänsklighet, men låt oss vara glada att den utomjordiske Superman kommit till jorden för att skapa magnifik underhållning på bioduken och kanske skapa ringar av godhet även utanför den.