Man må vara förlåten om man tror att en äktenskapskomedi av August Strindberg skall ha mer ilska än skratt, men Första Varningen i bearbetning av Ulf Pilov och regi av Figge Norling är mycket rolig, och därtill skarpsynt. Det är maken i paret, Axel Brunner, som är svartsjuk på sin hustru Olga, och då hon är en framgångsrik sångerska har hon många beundrare. Just idag levereras till frukosten nya blombuketter med uppskattande ord, efter en festkväll där Axel känt sig löjlig och velat gå hem tidigt.
Axel inte bara erkänner sin svartsjuka, han håller upp den och viftar med den som ett rött skynke framför sin hustru. Men hon nappar inte så lätt, och avvisar hans önskningar att hon skall bli gammal och ful så att hans svartsjuka skall gå över. Det är klarsynt av båda parter, och det är njutbart att få höra det framläggas så tydligt - och också med en humor som skaver litet. Ulf Pilovs Axel är uppspelt och skrattar, kanske generat, åt sig själv och sina känslor, och det gör stämningen överlag lättsam men inte utan undertoner av oro. Hustrun Olgas självkänsla och självständighet i Mia Poppes gestalt hindrar svartsjukehistorien från att bli klaustrofobisk.
Ett annat komiskt element i framställningen är den ibland litet väl närgångna hyresvärdinnan (Louise Ryme) som trakterar sina gäster på svårbegriplig danska. Det ger det äkta paret en chans att svetsas samman mot henne när de är på egen hand. Dock finns där några verkliga sorger i handlingen, men är det inte något vi måste hantera i alla våra liv? Och om man kan skratta åt sig själv under tiden är det nog bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar