När Sven-Harrys samlar ett flertal målningar av Dick Bengtsson får man äntligen chansen att förstå honom djupare än bara "han som målar hakkors på sina tavlor". Tavlorna i utställningen visar andra motiv utöver det, och ger en åskådare chansen att försöka gissa hur hans tankar och känslor gått när han uttryckte sig på duk.
Tavlorna som visas är från 1960- och tidiga 1970-talet, en tid då gamla traditioner, musik och åsikter spreds via radio och TV, men också börjat ifrågasättas och ersättas av nya seder. Kolingen och Bobban (1975) dyker upp på en ny, oväntad plats. En dam i baddräkt i Badbild (1974) kanske deltar i en skönhetstävling på en helt annan planet?
Förresten, vad bryr sig verkligheten om det vi kallar den? Bilden Påsk (1964) visar helt andra saker än vad vi brukar förknippa med påsk. Ja, bryr sig verkligheten ens om att vi är där och tittar på den, som gubbarna i hatt som knappt ens ser raden av dansarna i Turister på Hawaii (1975).
Lika oläsliga är slagorden på banderollerna i demonstrationståget. Men när vi kan läsa bokstäverna tydligt, VPK, är det på en atypisk bild med ett motiv som är svårt att förknippa med partiet i fråga.
I några bilder sätter Dick Bengtsson en egen, svårtydd märkning, i flera fall i form av en ditmålad sko. Några avmålade knutvirkeshus, två spegelvända verk, har fått var sin gul spade dithängd. Låt kugghjulen i hjärnan knaggla flera varv för att komma på vad det kan betyda!
I samma stil - suddiga sepiatoner, spegelvända - är två tavlor där vi närmar oss den brännande punkten. På fasaden av ett vackert är ett hakkors ditmålat. Det ser ut som att de fönster och arkitektoniska detaljer som borde vara där har suddats ut och ersatts med en stor panel för hakkorset. Varför då? Hur då? Har det skett i verkligheten som bilden skildrar, eller har det skett av den som målar av huset, eller har en myndighet certifierat bilden på detta sätt?
I andra bilder är hakkorset tydligare ditsatt på bilden, inte inuti den. Hakkorset, detta mönster som är så lätt att rita om pennan får vandra fritt, som använts i andra civilisationer i tusentals år, men som fått en laddning av det intensiva användandet under några decennier som inte låg så långt från tavlornas tillblivelse. Inte heller stilriktningarna som njöt av skönheten i maskiners blänk. Domburgsviten (1972) visar hur hakkorset nästan magiskt, av sig självt, tar form bland de osorterade strecken på papperet.
När Führern tänker på det perfekta köket i Hitler och Drömköket (1974) kan vi i vår tur tänka på att måtten togs fram av Margarete Schütte-Lihotzky i bauhausgruppen som senare förbjöds av nazisterna; att retoriken vid tiden var att kvinnor skulle sköta familjen och hemmet; och att vi än idag kan vara tacksamma över de ändamålsenliga och stilrena kök som räknades fram och producerades.
Sedan kan vi också bara försjunka i skönheten i tavlan Bron (1974), färgskiftningarna i det algrörda brofundamentet, och det underliga i både vi och mannen i förgrunden verkar vara upp och ned gentemot båten som kommer mot oss från andra sidan.
















Inga kommentarer:
Skicka en kommentar