Dottern av Tamara Duda

När Ryssland började försöka lägga sig till med de östra delarna av Ukraina år 2014 var det inte med en storskalig invasion, utan med infiltration, alltmer påtagliga anspråk och efter hand brutala övergrepp. I ett samhälle där ryska och ukrainska talats om vartannat var det inte alltid enkelt att veta vilka som faktiskt önskade att inlemmas i vad de tyckte var ett fungerande Ryssland, och vilka som byggde upp en motståndsrörelse i skymundan. I kretsen kring Natalia är saken klar: man vill inte bli invaderade av ryssen, inte få sin frihet indragen av grannlandet, inte förlora sin självständighet.

Men om övertagandet sker långsamt till en början så är det hela tiden med i blänket av kallt stål - hotet är konkret från det stora landet i öster med sina större arméer och välkända skoningslöshet. Stadens oligark och andra människor med anknytning till Ryssland flyttar från Ukraina. Snart står det klart att livet i Donetsk inte kommer att fortsätta som tidigare.

22 maj 2014

Men till slut kom dagen när lavinen sattes i rörelse. När spänningen som byggts upp de senaste månaderna exploderade och slog undan de stöttor vi så nogsamt hade skapat i våra försök att bevara skenet av ett normalt liv. Det var det. Nu behövde vi inte tänka på inkomster längre, nu behövdes inga renoverings- eller semesterplaner. Man behövde inte oroa sig för ålderdomen eller för hur man skulle kunna leva på sin pension, för det var fullständigt klart att några pensionsutbetalningar skulle det inte bli tal om. Det var en märklig frihetskänsla, likt den en dömd kan känna; [...]

De informella vägarna för information och utbyte av varor och tjänster har alltid varit viktiga. Natalia och hennes kollegor får snart nys om motståndsgrupper i trakterna, och gör vad de kan för att skaffa vad de behöver: utrustning och mat. Tillsammans med andra skaffar Natalia ingredienser och kokar stora mängder mat till grupperingarna. Faran lurar på vägen för att leverera maten och sovsäckarna. Separatisterna har upprättat vägspärrar, förhör bilförare och genomsöker bilarna. Ett tag kan Natalia och vännen Tanja utge sig för att vara på väg till sin stuga och jobba i grönsakslandet, men misstänksamheten stiger för varje vecka.

Med ett rättframt språk och utan att värja för grymheterna, även de mest blodiga och otäcka, behåller Tamara Duda en känsla för det absurda i vad som händer och en energisk vilja till att kämpa emot ockupationen, vilket gör att boken Dottern inte blir till en eländesskildring hur realistisk den än är. När historien närmar sig sitt slut kan man komma ihåg att tänka tillbaka till de första kapitlen, som handlar om hur Natalia fann sin väg i livet som glaskonstnär. Vilket fantastiskt kall, att skapa lysande vackra föremål i en ganska sliten och skitig omgivning som säkert behöver ljus och skönhet. Men detta har hon och hennes kolleger fått ge upp för att strida mot en helt meningslös och brutal invasion. Hon och alla soldater och möjliggörare på Ukrainas sida gör ett viktigt jobb, men tänk om de istället finge ägna sina liv åt att bygga något vackert utan att vara rädda.