Riktigt bra barnböcker är givande även för vuxna. Det gäller i synnerhet när de är illustrerade med kreativitet, blick för det svårfångade och omsorg om detaljer. Det finns många goda barnbok-makare som kombinerar en tänkvärd historia med bilder som matchar eller till och med bjuder på överraskningar. Utställningen Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde visar två fixstjärnor bland skapare av bilder för barn, Tove Jansson och Ilon Wikland, och två yngre illustratörer med gott handlag och egna bildspråk, Pija Lindenbaum och Linda Bondestam.
Utställningens första sal ger smakprov på litet vardera av alla fyra konstnärerna. Går man vidare får de var sitt rum, eller var sin halva av den stora ljusa salen i Janssons och Wiklands fall.
Från Tove Janssons penna får vi se flera roliga provkartor på mumintroll, den osynliga flickan och till och med hoben Bilbo i olika poser, och också målningar av Mumindalen med mera i sköna färger.
Sektionen om och med Ilon Wikland ger oss de klassiska bilderna av Madicken och Bullerbybarnen, men också mjuka målningar från hennes egna mer personliga böcker; om flykten från Estland, och en bok om sorg över en död huskatt som stillsamt rullar över i vänskap med en ny kattunge.
Fotnot: När jag besökte Estland 1998 såg jag två barn leka vid en port, och undrade för mig själv "Var har jag sett dem förut? I någon film? Men jag har inte sett någon estnisk film" och så kom jag på att jag sett barnens runda kinder och söta uppnäsor i Ilon Wiklands många tecknade barn.
Bilderna från Pija Lindenbaums Gittan och Gråvargarna, och från Doris Drar, visar hur hon använder sig av olika färgskalor för att gestalta barnets inre värld. De starka orange och rosa nyanserna är spännande men inte alltid harmoniska, när barnet tar spjärn mot en oförstående vuxenvärld som gör henne besviken och arg.
Linda Bondenstam var en ny bekantskap för mig, men jag blev närapå insvept i hennes lockande bildvärld, där mörka färgfält skapar en djungel som lyses upp av detaljer i rikare färger; eller en värld för makrillar på havets botten som nästan ser rolig ut med nedfallna prylar från vår värld, men som vi läsare ser är tecken på nedskräpning. Boken om roboten Chop Chop innehåller härliga, myllrande scener men också en framtidsvision som inte är enbart positiv. Kanske litet läskig och konstig för de minsta, men fascinerande för en vuxen läsare.
Länk till Waldemarsuddes sida om Från Mumin till Chop Chop
 |
| Den här söta Chop Chop vred sig plötsligt och vinkade mot mig! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar