lördag 30 november 2019

The End of Eternity av Isaac Asimov

De lever inte för evigt, men de kallas Eternals, de som arbetar med att styra människans utveckling i önskad riktning. Efter mänskligheten upptäckte förmågan att resa i tiden på 2300-talet, både uppströms och nedströms, utvecklades och förfinades tekniken och teknikerna som kontrollerar tidsresorna, handeln mellan epokerna och vad som får göras vid vilken tid. Eternals räknar inte år utan sekler, och seklerna som räknas uppgår till inte bara hundratals utan tusentals. Från dessa sekler hämtas dugliga män som invigs i kunskapen om Eternity, Evigheten.

Ja, bara män, för det har visat sig att det ger för stora efterverkningar på Reality, Verkligheten, när man plockar ut kvinnor för att tjänstgöra i Evigheten. Men det visar sig också snart att frånvaron av kvinnor gör de tjänstgörande männen inte så litet enögda och lätta att driva från vettet. Vår huvudperson, Andrew Harlan, är ett extra tydligt exempel på det. Från att ha önskat att göra om de frigjorda kvinnorna i det 482:a seklet till lydiga hemmafruar utan minsta dröm om fritt sex, riskerar han snart inte bara sin egen karriär utan hela Verkligheten för Noÿs, den första kvinnan han får i sin famn.

De kloka herrarna som fått lära sig sanningen om Evigheten arbetar med att forma Verkligheten till den bästa utvecklingsvägen för mänskligheten. Hur avgörs vilken utveckling som är bäst? Det bestäms av the Allwhen Council efter noggranna undersökningar i de olika seklerna av utsända Observers, varav Harlan är en av de allra skickligaste. Små ändringar vid en tid kan hindra ett utbrott av en dödlig epidemi något sekel senare, och sådant är väl bara bra att stoppa? Harlan är duktig på att räkna ut den minsta förändring som behövs för den önskade Reality Change. Men nu behöver han också räkna ut hur han kan gömma Noÿs för Eternals ögon så att han kan få ha henne för sig själv.

Skriven 1955 ger boken The End of Eternity uttryck för en kvinnosyn som får en att gnissla tänder, och den egoistiske Harlan som verkar mer upptagen av sina känslor än av kärleksföremålet självt är inte en huvudperson jag hejar på. Men tack och lov skall det visa sig att både Eternity och Reality är mer komplicerade än the Allwhen Council kunde räkna ut. Skall Harlan kunna böja evigheten runt sin vilja? Eller kommer de små sprickorna i Eternals tjänstvillighet att bli större tills Evigheten tar slut? Efter ett hundratal sidor av irriterande självgodhet hos huvudpersonen blir de sista kapitlen en rask och spännade resa genom tusentals år och ännu fler möjliga Verkligheter.

Inga kommentarer: