söndag 9 oktober 2016

Zero K av Don DeLillo

Science fiction sysslar ofta med möjligheten att frysa ned människor, till exempel inför långa rymdfärder, uppgradera kroppar biologiskt, till och med lagra medvetanden och låta dem flytta till andra kroppar. Inom SF såsom The Quantum Thief, Altered Carbon eller TV-serien Dollhouse är detta en teknik som driver handlingen vidare. Även Michel Houellebecq låter den tekniken spela en central roll i Refug, men fokuserar på vad som händer före och efter och hastar fortfarande förbi själva mysteriet i mitten. I Zero K tar sig Don DeLillo an detta scenario och undersöker känslorna och drivkrafterna hos såväl dem som utvecklar tekniken och dem som underkastar sig den. DeLillos gedigna berättarteknik ger berättelsen drömlik men konkret, med sin blandning av detaljrik realism och distans till skeendena.

Jeffrey Lockhart följer sin far och styvmor till ett center där människor, företrädesvis med dödliga diagnoser, fryses ned för att väckas till liv igen i en framtid där deras sjukdomar kan botas. Det är styvmodern, Artis, som är på väg att fly undan sin sjukdom för att en dag vakna till ett nytt liv. Språket är klart men fritt från starka känslor; det finns ett avstånd redan i att den som är drabbad och som nu väljer att lämna samtiden är den andra hustrun till en frånvarande fader. Jeff får minnesbilder av den egna moderns dödsbädd; hemma i lägenheten, i dörröppningen grannfrun som stöder sig på en krycka; så mycket konkret bräcklighet till skillnad från kliniken de befinner sig på. Men jag uppskattar att Jeff och i förlängningen DeLillo inte framhåller den urscenen och moderns död som något mer äkta och eftersträvansvärt. Faktum är att relationen mellan Jeff och Artis är respektfull, intellektuell, kanske ytligt sett sval men därunder finns omsorg om den andra.

Efter att fadern lämnade sin första familj byggde han en förmögenhet, och har tillgång till kliniken då han  till okänd grad har finansierat den. Tekniken är ny, säkerligen inte godkänd i alla länder, så kliniken är uppbyggd i ett svårtillgängligt landskap i Kirgizistan eller Kazakstan - det är okänt vilket för Jeff när han landar. De stramt designade faciliteterna är ändamålsenliga men inte välkomnande. När Jeff vandrar i de långa korridorerna stöter han på konst i form av avpersonifierade dockor i mänsklig storlek och videokonstverk med innehåll av tilltagande morbiditet.

Artis kan inte underkastas processen genast. De tre får stanna på kliniken några dagar och såväl Jeffrey som fadern Ross hinner reflektera över sin egen dödlighet och möjliga alternativ. De fåtaliga anställda som Jeff stöter på, liksom faciliteternas uppbyggnad, antyder att kliniken inte bara tillhandahåller en teknik utan en kultliknande framtidssaga och en tillflykt undan en kollapsande civilisation. Men det är inte en känslostormande väckelserörelse med storslagna löften utan en stram, exakt och icke-naturlig framtid som presenteras, vilket gör historien aningen kuslig men trovärdig.

De människor av någorlunda handlingskraft i boken tar ett steg mot sin död. Jeff, som inte har gjort det valet, driver vidare i ett liv som inte har något mål och kanske ingen mening. Men ingen annan än människan själv kan avgöra om det är värt att leva. Don DeLillo beskriver dödlighet och rädslan för döden ur en ny synvinkel, med sitt utsökta sinne för hur oron hinner växa på ett annat sätt ett steg bort från faran än mitt i den.

Inga kommentarer: