Hedda Gabler (Electra Hallman) är ensam på scenen, med de tre manliga huvudrollsinnehavarna bakom sig på en filmduk och en fjärrkontroll i handen så att hon kan snabbspola när de blir tråkiga. Anna Pettersson som regisserat kan sin Hedda Gabler, och det visar sig att Hedda själv också kan den, och för att få ut det mesta av uppsättningen bör vi i publiken också kunna den. Men till en början är allt tydligt nog, och samspelet mellan vår närvarande Hedda och personerna på duken är sömlöst.
Det Tesmanska hemmet på filmduken är tidstypiskt möblerat, och alla uppträdanden bär kläder från perioden, men scenen är inte menad att bli ett fönster till artonhundratalet. Med flit syns den övre kanten på väggarna och ljusriggningen ovanför det filmade rummet. Det blir ändå effektfullt när Hedda går bakom duken och låter sin skarpa skugga passera över scenen, eller när hon närmar sig en av fåtöljerna för att slå sig ned.
Hedda Gabler ses ofta som ett offer för sin tid och dess konventioner; gift i unga år, hemkommen från bröllopsresan och inflyttad i drömhemmet har hon inga äventyr att se fram emot. Likt Madame Bovary pressar hon sin make till ett möjligt karriärsteg till professorstjänst, och hon försöker leka med Assessor Brack, men mest hela tiden går hon och är sprickfärdiga av leda, frustration, ilska - och elakhet. Kom ihåg att hon satte eld på Fru Elvsteds hår i skolan, fastän hon försöker prata bort det idag, och att hon med flit uttryckte sig nedlåtande om gamla fröken Tesmans nya hatt. Den här gången ser jag en självupptagen, ansvarslös och rent utsagt illvillig Hedda som gärna skadar andra för sitt eget nöjes skull. Är det ett barn på väg? Usch nej, en påminnelse om mjukhet och hjälplöshet, en liten kravmaskin som kommer att stjäla all uppmärksamhet från Hedda själv!
Men visst kan vi känna med Hedda när hon sitter på golvet och rafsar bland de brända papperen och ratar det hon läser: "nu skjuter hon sig. nu skjuter hon sig igen" Det brända manuskriptet är inte Ejlert Lövborgs storverk utan Ibsens historia om Hedda. De kvinnliga huvudrollerna dör inte lika ofta på teatern som på operan, men den här kvinnan vill inte styras av sina marionettrådar utan själv leda handlingen. Finns det en annan väg för henne? Männen hon spelar mot bryter sig också loss ur sina roller då och då.
Det finns som sagt spännande möjligheter som utnyttjas väl när endast en av skådespelarna befinner sig på plats. De tre männen på film känns närvarande och till och med påträngande, och i synnerhet Eindride Eidsvold som Ejlert Lövborg "går igenom duken". Anna Petterssons uppsättning är kraftfull och spännande, i och för sig en historia för de redan invigda men det är ju de allra flesta teaterintresserade efter att Hedda Gabler spelats och diskuterats flitigt i över hundra år.
Länk till Dramatens sida om Hedda Gabler
Det Tesmanska hemmet på filmduken är tidstypiskt möblerat, och alla uppträdanden bär kläder från perioden, men scenen är inte menad att bli ett fönster till artonhundratalet. Med flit syns den övre kanten på väggarna och ljusriggningen ovanför det filmade rummet. Det blir ändå effektfullt när Hedda går bakom duken och låter sin skarpa skugga passera över scenen, eller när hon närmar sig en av fåtöljerna för att slå sig ned.
Hedda Gabler ses ofta som ett offer för sin tid och dess konventioner; gift i unga år, hemkommen från bröllopsresan och inflyttad i drömhemmet har hon inga äventyr att se fram emot. Likt Madame Bovary pressar hon sin make till ett möjligt karriärsteg till professorstjänst, och hon försöker leka med Assessor Brack, men mest hela tiden går hon och är sprickfärdiga av leda, frustration, ilska - och elakhet. Kom ihåg att hon satte eld på Fru Elvsteds hår i skolan, fastän hon försöker prata bort det idag, och att hon med flit uttryckte sig nedlåtande om gamla fröken Tesmans nya hatt. Den här gången ser jag en självupptagen, ansvarslös och rent utsagt illvillig Hedda som gärna skadar andra för sitt eget nöjes skull. Är det ett barn på väg? Usch nej, en påminnelse om mjukhet och hjälplöshet, en liten kravmaskin som kommer att stjäla all uppmärksamhet från Hedda själv!
Men visst kan vi känna med Hedda när hon sitter på golvet och rafsar bland de brända papperen och ratar det hon läser: "nu skjuter hon sig. nu skjuter hon sig igen" Det brända manuskriptet är inte Ejlert Lövborgs storverk utan Ibsens historia om Hedda. De kvinnliga huvudrollerna dör inte lika ofta på teatern som på operan, men den här kvinnan vill inte styras av sina marionettrådar utan själv leda handlingen. Finns det en annan väg för henne? Männen hon spelar mot bryter sig också loss ur sina roller då och då.
Det finns som sagt spännande möjligheter som utnyttjas väl när endast en av skådespelarna befinner sig på plats. De tre männen på film känns närvarande och till och med påträngande, och i synnerhet Eindride Eidsvold som Ejlert Lövborg "går igenom duken". Anna Petterssons uppsättning är kraftfull och spännande, i och för sig en historia för de redan invigda men det är ju de allra flesta teaterintresserade efter att Hedda Gabler spelats och diskuterats flitigt i över hundra år.
Länk till Dramatens sida om Hedda Gabler
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar