Mjukt och välkomnande vaggas vi in i musiken, med Plainsong följd av Pictures Of You. The Cure står på scenen i ett välfyllt Globen, bandet som ledsagade och tröstade många under ungdomens kärlekssorger och Weltschmerz. Vemodet blir dubbelt så skönt när man tänker tillbaka på att det var omkring tjugofem år sedan man vilade i Robert Smiths själfulla röst, och ack så tiden har gått.
Bandet är tight och låter bra: även de långsamma inledningslåtarna har en framåtdrivande energi och blir aldrig sega. Visst stiger trycket när det blir dags för In Between Days, för att inte tala om Friday I'm In Love och Boys Don't Cry, förstås, men alla låtar däremellan har sin plats och kan göra hängivna lyssnare lyckliga eller olyckliga med privata kopplingar till när man hörde dem först.
Displayerna i bakgrunden visar ibland bandet, ibland artificiella landskap, ibland speglingar som placerar bandet i artificiella landskap skapade av ekon av scenografin. Färgskiftningarna och motiven illustrerar musiken vackert och följsamt.
Robert Smiths mellansnack är sparsamt men roligt, och liksom förbandet säger han ofta "Tack" på svenska - gulligt! Han frågar också vad "happy" heter på svenska, och avslutar hela konserten med "Hejdå", efter att som han säger ha tillbringat dagen med att lära sig ett utländskt språk. Det uppskattas av publiken! Det är inte bara depprock och sorg utan glädje i spelningen, hos The Cure och i publiken.
Konserten är tre timmar lång, och ungefär den sista timmen består av extranummer. Det kan tyckas litet onödigt att dela upp framförandet så, men vi kan unna bandet de korta pauserna som kanske hjälper dem att faktiskt hålla ångan uppe och låta bra ända in i slutackorden. Det sista extrasetet exploderar av hits; Lullaby, Caterpillar Girl och Close To Me, och som avslutning Why Can't I Be You. Nej, The Cure-spelningen var ingen orgie i sorg utan en levande påminnelse om att bra musik låter bra även trettio år senare. Och så en del nostalgi också.
Bandet är tight och låter bra: även de långsamma inledningslåtarna har en framåtdrivande energi och blir aldrig sega. Visst stiger trycket när det blir dags för In Between Days, för att inte tala om Friday I'm In Love och Boys Don't Cry, förstås, men alla låtar däremellan har sin plats och kan göra hängivna lyssnare lyckliga eller olyckliga med privata kopplingar till när man hörde dem först.
Displayerna i bakgrunden visar ibland bandet, ibland artificiella landskap, ibland speglingar som placerar bandet i artificiella landskap skapade av ekon av scenografin. Färgskiftningarna och motiven illustrerar musiken vackert och följsamt.
Robert Smiths mellansnack är sparsamt men roligt, och liksom förbandet säger han ofta "Tack" på svenska - gulligt! Han frågar också vad "happy" heter på svenska, och avslutar hela konserten med "Hejdå", efter att som han säger ha tillbringat dagen med att lära sig ett utländskt språk. Det uppskattas av publiken! Det är inte bara depprock och sorg utan glädje i spelningen, hos The Cure och i publiken.
Konserten är tre timmar lång, och ungefär den sista timmen består av extranummer. Det kan tyckas litet onödigt att dela upp framförandet så, men vi kan unna bandet de korta pauserna som kanske hjälper dem att faktiskt hålla ångan uppe och låta bra ända in i slutackorden. Det sista extrasetet exploderar av hits; Lullaby, Caterpillar Girl och Close To Me, och som avslutning Why Can't I Be You. Nej, The Cure-spelningen var ingen orgie i sorg utan en levande påminnelse om att bra musik låter bra även trettio år senare. Och så en del nostalgi också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar